Inget är klart än, men mycket talar för attde rödgröna får en minimal majoritet i svenska riksdagsvalet.
Hur kunde det bli så här? Min spontana analys ser ut så här.
1. SD tog en för laget. Så sa Jessica Stegrud och jag håller med. Åkesson räddade L genom att ge dem stor uppmärksamhet. Och minst en procentenhet av sina väljare. Detta för att kunna vinna majoritet för de blågula. Det var nära att det fungerade. Hade han inte gjort det hade SD säkert förlorat mindre, men förlustmarginalen för regeringsalternativet hade också blivit större.
2. Taktiksnacket hos de stora har gjort att de små partiernas profil och image framstått som mer lockande.
3. Regeringssidan har inte haft en tydlig reformagenda framåt. De har beslutat om en rad plånboksfrågor, men det skapade ingen kontrast mot oppositionen som bara hade att hålla med.
4. Man har slarvat med en del beslut. ”Tonårsutvisningarna” försatte regeringssidan på defensiven redan i våras. Regeln infördes av S, men det är de som har makten som är ansvariga. Kunniga röster varnade tidigt för effekten men regeringen viftade bort det – tills vänstermedierna började kampanja.
5. Klanröstningen verkar vara stor. Polariseringen i förorterna ökar. De två röda partierna får nästan alla röster. Har påtryckningar skett? Valobservatörer behövs i nästa val.
6. Otur. Några tusen röster till så hade blågula vunnit. Man ska ha tur i politik, har någon sagt. Så är det här i livet.