Vi är en delegation från EU:s budgetkontrollutskott som besöker Singapore för att ta hem lärdomar från andra om hur man kan bekämpa fusk, bedrägerier och korruption. Vid sidan av Skandiaviska länder ligger Singapore i topp.
Enligt Transparency International ligger Singapore 3:a globalt i deras anti-korruptionsindex och klart bäst i Asien. Hur lyckas man så väl i en del av världen där korruption är mycket vanlig? Och särskilt som man är ett litet exportberoede land?
Vi har idag fått dragningar av professorer och forskare i Singapore som lyfter fram landets stolthet över att vara en rättsstat som alla kan lita på. Det är en avgörande faktor för landets omfattande handel, att länderna i Asien kan lita på Singapore. Denna strategi påbörjades redan när landet var en brittisk koloni, och fortsatte med ökat engagemang sedan man blev en självständig republik 1965. En professor beskrev landets två huvudpelare: stark politisk vilja att tillämpa noll-tolerans mot korruption och ett etos – en moralisk kod om att tillämpa meritokrati i valet av statstjänstemän och politiker.
På ett område avviker Singapore från Skandinavien. En metod att bibehålla dessa värden är att ge höga löner för chefer i det offentliga och ledande politiker. Premiärministern har 25 miljoner kr i årslön. På detta sätt kan man rekrytera toppkvalificerade personer till det offentliga. Och deras löner är så höga att de inte behöver se sig om efter hur de kan dryga ut vardagen med “gåvor”, svarta tjänster eller mygel.
Samtidigt har man höga straff för dem som trots allt bryter mot lagarna. Alltså rejäl morot och svidande piska.
Singapore har senaste året verkställt 19 dödsstraff och 25 dömda väntar på att avrättas. Här handlar det dock (vad jag förstod) uteslutande om droghandel.
Landet är också erkänt långt framme i att använda digital teknik och AI för brottsbekämpning. Här talade forskarna om en delikat balans mellan att använda tekniska verktyg och personerna som tar hand om det tekniska utfallet.
Vi träffade också flera ur Singapores parlament. De underströk att man måste utvärdera offentliga satsningar utifrån “value for money”, alltså vad man får ut av olika program. De har en årlig uppföljning inför vilken många statstjänstemän är oroliga över vilken domen över olika verksamheter ska bli. De påtalade dock att det inte alltid handlar om att avveckla ineffektiva system utan att det faktiskt kan vara så att ett program behöver mer skattemedel för att bli så effektivt som var avsikten.
