Det är lite ödets ironi att det parti som gjort sitt sämsta val på 118 år ska leda förhandlingarna om ny regering med allt mer bångstyriga småpartier.
Just därför att Socialdemokratin är så oerhört försvagad blir man i händerna på många andra aktörer som vill maximera sitt inflytande på deras bekostnad. Och genom att man dragit upp “röda linjer”, alltså förhandlingspositioner som förr kallades ultimatum, blir det väldigt svårt att förhandla runt dem. De röda linjerna är svart-vita, om uttrycket tillåts. Alltså antingen uppfylls de till 100 procent eller så uppfylls de inte alls.
Sådana ultimatum är omöjliga att förvandla till “kohandel” som bygger på en annan psykologiskt tänkande, där man inte fastnar i svart-vitt utan går över i en gråskala. Då kan ett parti få vissa krav uppfyllda mot att man ger efter till andra partier på andra områden.
Tidö kohandlar, rödgröna ställer ultimatum
Här syns en enorm skillnad i statsmannakonst mellan de två blocken. Tidö-avtalet var ett skolexempel i traditionen av svensk kohandel. Sverigedemokraterna accepterade att inte erhålla ministerposter mot att man fick sina sakpolitiska agenda om migration och kriminalpolitik att bli regeringens program.
De rödgröna gör motsatsen. De ställer ultimatum mot varandra: Vår väg eller dra åt helvete. Det är den omogna och ansvarslösa hållningen som nu blockerar Magdalena Andersson från att bli statsminister. Vad färre är, småpartierna på Magdalenas sida ställer inte bara ultimatum om sakfrågor utan om relationerna mellan partierna. C kräver att V ställs utanför. V ställer krav på att vara innanför. Den ekvationen går inte lösa. Ett av partierna måste vika ner sig. Och ju längre konflikten pågår i medierna, desto större förlorare kommer det parti bli som viker ned sig.
Förhandlingsläget försämras således med tiden. Det är inte som en del tomhylsor menar, att tiden kan läka ut motsättningarna. Tvärtom. Ju mer partierna gräver ned sig i sina ultimativa positioner desto djupare blir skyttegravarna mellan dem.
Det visar exempelvis vice partiledaren Ida Gabrielsson som rakt och tydligt argumenterar om varför Vänsterpartiets 30 mandat inte kan räknas bort. Det blir ingen rödgrön regering utan V-mandaten. Den statsministerkandidat som vill ha stöd av dessa 30 mandat måste göra upp med V. Något C vägrar.
I egenskap av förlorare har Magdalena Andersson heller ingen tyngd att pressa V eller C till eftergifter.
Jag står fast vid min prognos om nyval som jag skrev om före valet, 1 september. Talmannen har fyra försök på sig med voteringar om föreslagen statsminister med angivande av regeringsunderlag:
- S,MP,C – som får V-nej
- M,SD,KD,L – rödgrönt inkl C-nej
- S,MP,V – som får C-nej
- S – som får Tidö och V-nej
Sedan extraval.