Den nya dokumentären “Trustorhärvan” är lika fascinerande, tankeväckande och skrämmande som “Ebbe – the movie”. Båda av Karin af Klintberg. Hon har en känsla för de mest märkliga personer som haft uppblåsta egon, ställt till stor oreda och fullständigt misslyckats – men ändå inte blivit nedslagna.
Vi människor är alla olika. Inte minst på ett moraliskt plan. “En vanlig person skulle dö av skam!” Så skulle man kunna säga om det agerande som Netflix-aktuella “Trustorhärvan” blottlägger om dess huvudpersoner. Och så kan man säga om Ebbe Carlsson, som fick en egen dokumentär av Karin af Klintberg 2009.
Det socialdemokraten Ebbe hade gemensamt med finansskojarna Joachim Posener, Thomas Jisander, Peter Mattsson och lord Moyne är en otrolig fräckhet och initiativförmåga kopplad till blindhet inför vad som är rätt och fel. Jag tycker det är så synd att många begåvade, smarta och drivna killar (för det är oftast sådana) hamnar i brottslighet och skumraskaffärer.
Manlighet, framgång och hybris
Jag tror en anledning är att manlighet – i meningen ledarskap, strävan framåt och uppåt, påhittighet, energi, uthållighet och jävlar-anamma – inte överförts från äldre generationer till yngre på ett sätt som gör att yngre idag kan orientera sig om hur man använder sina förmågor för att göra rätt. I vår snabbt växlande nutid vill man nå toppen snabbt och söker genvägar. Förr jobbade man sig upp “den långa vägen” från golvet, till stegvis högre positioner. Man följde dygdernas råd. Höll sig på den smala vägen. Det skapade stadga och framgång på sikt.
Det tålamodet verkar inte ha samma värde idag.
Kriminalitet kräver initiativförmåga
När jag ser Joachim Poseners iver att bli affärsman väljer han att fuska istället för att använda den kunskap han faktiskt får fram om börsbolaget Trustor för att rådge storägaren om hur bolaget borde förvaltas för att öka värdet på bolagets tillgångar.
Posener hade uppenbarligen rätt i sin analys. Det låg stora dolda värden i Trustors portfölj. Det är ju anledningen till det som uppfattas som det paradoxala slutet på härvan – aktieägarna fick högre värde för sina aktier efter förskingringen än de var värda före Posner började sitt svindleri.
Det kan bara förklaras med att man i likvidationen av bolaget plockade fram de dolda värden som fanns i Trustor.
Hade Posener agerat hederligt hade han kunnat hjälpa Trustor att höja sitt marknadsvärde genom att tydliggöra verksamheternas verkliga värde. Självklart är det ju inte alls säkert att Trustor velat anställa en person som Posener, särskilt inte om han redan gjort olagligheter. Men att Posener kunde se potentialen i Trustor tyder på att han hade begåvning på området. Men istället för att söka jobb och etablera sig som ett namn på vanligt sätt ville han till högsta nivån omedelbart. Då var lagbrott ingen stor sak.
Samma sak med Ebbe Carlsson, fast då i den partipolitiska branschen. Han hade uppenbarligen stor begåvning på vissa områden. Han skulle kunnat jobba sig upp i Socialdemokraterna på det vanliga viset, via lokala uppdrag. Men han ville finnas i partiledningens omgivning omedelbart. Att nå dit genom manipulation var då ingen stor sak.
Dokumentärer slår filmer och serier
För mig finns numera ingen bättre underhållning, om man nu ska använda det ordet, på streamingtjänsterna än dokumentärer. Filmer och serier handlar i så hög grad om våld att man blir trött. Dokumentärfilmare som Karin af Klintberg visar att verkligheten ofta slår fictionen, såväl i intressanta och intrikata plotter som överraskande skeenden eller fängslande, groteska eller tokiga människoöden.
*
Slutresultatet/facit i verkligheten: ”Trustorhärvan visade på brister”