Min syn på småpartier har sanneligen inte förbättrats senaste veckan. Istället för att gå på offensiven för blågul politik har Jimmie Åkesson tvingats agera ordningsman inom Tidö och tvinga Ebba Busch att sluta flirta med Magdalena Andersson vilket hjälpa vänstersida att komma undan med deras största svaghet, splittringen.
Nu ger alla medier Jimmie Åkesson rätt. Konflikten som Ebba Busch orsakat med att börja snegla på vad hon ska göra om Tidö inte vinner, är det bästa som kunnat hända Socialdemokraterna.
“Regeringsfrågan har länge varit ett trumfkort för statsministern, men med två veckor till valet riskerar det att glida honom ur händerna”, menar SVT:s Mats Knutson.
”Sanningen är att moderatledaren de senaste dagarna sannolikt åldrats ungefär tio år”, skriver Oisín Cantwell i Aftonbladet.
“Som om oredan i Tidö inte var tillräcklig passar Ebba Busch på att underminera Moderaterna och finansminister Elisabeth Svantesson. KD-ledaren tror inte på Svantessons prognoser”, skriver Tomas Ramberg i DN. Han summerar: “Hennes valkampanj är en intrikat dans på slak lina, där hon ömsom signalerar lojalitet åt höger och ömsom signalerar beredskap att samarbeta vänsterut.”
“Jag vågar lova att Magdalena Anderson inte är missnöjd med den debatten”, säger Sveriges Radios Lova Olsson om Ebba Busch’s flirtande med vänstersidan.
Småpartierna undergräver politikens handlingskraft
På vänstersidan har det ju varit så här hela tiden. C blockerar V och V kräver ministerposter. MP säger nej till kärnkraft, vill höja bensinpriset och öppna gränserna. Detta har ju varit ett trumfkort för de blågula. Tidö-samarbetet har fungerat över allas förväntan i fyra år. Samarbete trots olika politik. Nu har Busch sabbat detta stora plus i regeringsduglighet med medialt spel och trams.
Allt för att det egna lilla, lilla partiet ska synas och höras.
Det är inte bara illojalt mot de större samarbetspartnerna, det är skadligt för Sverige.
Sverige behöver en politisk ledning som kan peka med hela handen. Vara övertygande om de åtgärder man vidtar för att förbättra ekonomin, stärka energisystemen, skapa trygghet på gator och torg, hålla gränsen stängd. Så som Tidö faktiskt gjort i fyra år. Det är en bedrift som är historisk.
Men småpartierna vill inte ägna sig åt övergripande, stora samhällsproblem. De vill profilera sig i sin lilla nisch, och därmed dra ner samhällsdebatten i kortsiktigt taktiserande och mindre angelägna frågor.
Så trött på illojala småpartier
Det finns tre stora partier som just mot bakgrund av sin storlek måste ha en politisk helhet, man ser till landets övergripande mål. Och det är logiskt att dessa tre partier utgörs av ett liberalt (M), ett socialistiskt (S) och ett konservativt (SD) parti. De täcker in de stora ideologiska alternativen i västvärlden. Två av dem behöver samarbeta för att nå majoritet. Under 1900-talet var det liberaler och socialister som samarbetade i att använda det ökade välståndet till att bygga välfärdssystem. Under 2020-talet och framåt kommer det vara konservativa som förvaltar det som är friskt och skär bort det som är skadligt i det offentliga samhällsbygge som nu är ålderstiget och alltmer ineffektivt.
Men de som förstör denna utveckling är småpartierna som kommer skrikandes med sina små nischer och som saknar helhetsperspektiv. De blir trots sin litenhet i folket ändå tunga maktspelare eftersom de är vågmästare. Det finns ingen som helst proportionalitet i att ett 4-5-procentsparti ska kunna stjälpa två 20-procentspartiers prioriteringar.
Om väljarna tog politik på allvar, så räcker det med dessa tre heltäckande ideologiska riktningar. Då skulle regeringar kunna agera mer kraftfullt, genomtänkt och långsiktigt.