Nyligen var förre S-ledaren Håkan Juholt med i mysprogrammet ”Malou – under ytan”. Där hänvisade han till brevväxling han haft med en annan politiker som blev avsatt efter medialt drev, Anna Kindberg Batra (AKB).
Jag har nu läst brevväxlingen som publicerades i Dagens Nyheter i våras. De har båda blivit präglade av hur de jagades från sina höga positioner som partiledare och statsministerkandidater. Naturligtvis sorgliga kapitel i deras liv.
Nu vänder de sig mot polarisering och ytlighet.
Men jag kan inte låta bli att le åt att de båda ändå börjar sin brevväxling med att lyfter fram varandra – för deltagande i lekprogram i TV. Juholt var med i “Spelet” och Kindberg Batra i “Muren”. Det är först HÄR de fått visa sin personlighet. AKB skriver att “äntligen fick svenska folket bekanta sig med människan Håkan”.
Att gå “genom rutan” lyckades ingen av dem med som ledande svenska politiker då de fick stort mediegenomslag. Kanske säger det någon om varför de misslyckades i politiken, och passade bättre i ansvarsbefriade och maktlösa lekprogram.
Åter fokus på Sverigedemokraterna
På olika sätt beklagar de sig över Sverigedemokraternas inflytande över opinionsbildningen.
Juholt menar att alla partier nu går i samma riktning: “En liten skatt upp eller ned, ett avdrag ytterligare eller borttaget, fängelse där eller här, hårdare straff både här och där. Samma riktning.” Det finns inga andra mål än regeringsmakten, menar Juholt. Partier följer räddhågset opinionen, leder den inte, menar Juholt.
Men det är ju ETT parti som leder: Sverigedemokraterna, och det medger Juholt i andra sammanhang. Här beklagar Juholt det, utan att nämna namn.
AKB svarar att hon är en optimistisk person och tycker mer bristen ligger i att politiken “domineras av tjafs om småsaker” istället för att handla om hur vi ska möta teknikens snabba förändringar. Hon ger exempel på hur medierna trivialiserar politiken: När Europas ledande politiker besökte svenska rymdbasen Esrange handlade medierapporteringen mest om Ebba Busch’ jacka. “Vem vinner på när det blir så, förutom de som räknar antal klick?”
Hon menar att det “kan bli farligt: Ju sämre politiken svarar på våra viktigaste frågor desto mer kan den ifrågasättas.” Därför tror hon valrörelsen än en gång kommer att “handla mer om Sverigedemokraterna än om Sveriges framtid.”
Konstig formulering. De gamla partiernas strid mot Sverigedemokraterna beror ju på att man har olika syn på vad framtiden behöver utifrån var vi är idag.
Sverigedemokraterna vill värna svenska värderingar, att folk ska känna igen sig i sitt eget land. Vad vill de andra? De har inga gångbara svar och det är därför man istället för att erbjuda alternativ till Sverigedemokraternas program attackerar partiet som har svar (och samtidigt försöker apa efter, det Juholt menar med räddhågsenheten). Man har nämligen inga egna svar. Det är ju där de gamla partiernas problem ligger. Skaffa er en politik!
Varför har vi hamnat här?
Visst är tonen för hård i politiken. Visst är det ytligt. Visst är det polariserat. Men herrn och damen fastnar i symtomen, och berör aldrig orsaken till varför det blivit så hårt och polariserat. Skälet till att Sverige behöver nya “fängelser här och där” är ju den förda migrationspolitiken under 40 år.
Det är så talande att ingen av dem lyfter att det sista beslutet om att föra stram migrationspolitik genom begränsad asylrätten togs med luciabeslutet 13 december 1989 av Ingvar Carlssons regering. Den kritikstorm detta beslut fick innebar att kommande regeringar med såväl S som M öppnade gränserna. Två miljoner människor kom därefter i hög grad från regioner i världen som präglas av våld, korruption och islamism.
Det fanns – och finns fortfarande 37 år senare – ingen integrationspolitik för hur dessa människor ska släppa sina rötter i klankultur, hedersvåld och oförståelse för demokrati och rättsstat. Bara Sverigedemokraterna har krävt assimilering, alltså att de nyanlända ska anpassa sig till det svenska. Alla andra partier har genom hemspråk och annat fört en politik som syftar till att nyanlända ska behålla sina kulturella och moraliska rötter från hemlandet. Något som givit oss blodiga kulturkrockar där en pappa kan bli ihjälskjuten inför sin 12-årige son på väg till badhuset.
Politikens totala oförmågan (till dess Tidö fick makten) att hantera det våldskapital S och M importerat från Mellanöstern och Afrika är ett grundläggande problem som skapat den polarisering Juholt och AKB beklagar. Men de tycks – fortfarande – inte förstå det.
Om man vill skapa ett samhälle där vi kan kramas och hålla mera sams (som brevskrivarna önskar), måste man förstå varför vi är långt därifrån. Men här är brevvännerna lika aningslösa som den politiska klassen varit sedan 1989.
För mig är det om detta valet den 13 september handlar: Vill svenska folket fortsätta sanera en misslyckad politik eller vill man återgå till öppna gränser och mer av kulturkrockar, islamism och gängkriminalitet?
*
Källa: Malou under ytan (Youtube) och Brevväxling i DN.