I våras fick jag i Europaparlamentet fransmän både till vänster och höger att ställa sig upp i kammaren i protest mot mitt förslag att stoppa flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. De är tjuriga, fransoserna. Ändå gillar jag nya biofilmen “De Gaulle” som skildrar en av historiens mest tjuriga fransmän.
Jag blev riktigt förvånad över hur effektivt regissören Antonin Baudry driver historien framåt. Alla scener tillför något. Min fördom om fransk film är att de är pretentiösa och hattar hit och dit utan en tydlig tråd. Men “De Gaulle – Motståndets pris” är en storslagen skildring som gör anspråk på att vara sann.
General Charles de Gaulle vägrade kapitulera när Nazityskland invaderade 1940. Han flydde till London. Även om krigsscenerna i Afrika 1942 är påkostade, där de Fria franska styrkorna ger viktigt understöd till britterna, fastnar jag för de många meningsutbyten som de Gaulle hade med Winston Churchill.
Jag räknade med att en fransk film skulle framställa Churchill i dålig dager. Han sänkte ju trots allt franska flottan när de efter kapitulationen vägrade segla till brittiska hamnar. Men den äventyrare Churchill var hade större förståelse än någon annan för personen de Gaulle och hans djärva, för att inte säga dåraktiga, planer. Ja, utan Churchills stöd hade vi idag förmodligen inte känt till att det fanns en fransk soldat med namn de Gaulle.
Men de två kom ändå ofta i luven på varandra eftersom de hade olika perspektiv. Vid ett tillfälle drämmer de Gaulle en stol i golvet så att den faller i bitar. Det är inte historiskt belagt, men att det blev stormiga möten dem emellan är välkänt. Vid ett tillfälle säger Churchill, “Du har Tyskland, Italien och Japan emot dig, vill du få Storbritannien och USA emot dig också?”
Charles de Gaulle hade många motståndare också i Frankrike. En var amiral François Darlan som blev Vichyregimens försvarsminister. När han bytte sida 1942 i samband med USA:s invasion i nord-Afrika gjorde Roosevelt honom till befälhavare över de franska trupperna i Afrika. Detta eftersom amerikanerna ogillade de Gaulle. Det var ett tungt bakslag för de Gaulle som lämnade ledningen för de Fria franska styrkorna. (De hade inte en chans utan allierades stöd.)
Men (spoiler alert) när Darlan blev mördad av en ung fransman, som vi får följa genom filmen, har de allierade ingen annan fransk ledare av mått att backa upp än de Gaulle. Churchill säger skämtsamt i filmen, när en medarbetare frågar om det är med guds försyn som de Gaulle får en ny chans, “Ja, gud lär ju ha en speciell förkärlek för barn och dårar.”
Skådespelaren Simon Abkarian gestaltar de Gaulle med stor pondus. (Han var med i Casino Royale och spelade poker med Bond.) Hans de Gaulle är lång, rakryggad och fåordig. De mycket starka övertygelser som präglade de Gaulle gav honom en aura som gjorde att blott ansiktsuttryck och blick fick många att vika sig för hans ledarskap.
När Frankrike kollapsar och tyska trupper intar Paris 14 maj 1940 står han ensam, utan armé, utan stöd, utan hopp. Men han vägrar ge upp när alla andra anser landet förlorat. Med sina radiotal från BBC i London väcker han motståndsviljan och med djärva planer bygger han sig en bräcklig plattform. Filmen slutar 1942 då han kommer tillbaka till ledningen. I höst kommer nämligen del två: ”De Gaulle: Frihetens röst”.
Som sagt, ett lysande drama som faktiskt ger mig lite mer respekt för envist franskt temperament…
*
Official trailer (Youtube)
Betyg IMDb: 7,7 /10