Läser en debattartikel av en ung kvinna som varit aktiv moderat men nu är kritisk mot partiet. Hennes budskap liknar det som unga C-partister (bland dem jag själv) framförde mot Thorbjörn Fälldin när det inte gick bra för C trots att han var statsminister.
Amilia Stapelfeldt menar i Kvartal att partiet borde byta partiledning. Ut med Kristerssons generation och in med Benjamin Dousa eller Camilla Waltersson Grönvall. Amilia menar att partiet har en “oförmåga att kommunicera självsäkerhet. Under mandatperioden har vi fått se hur Socialdemokraterna kommer undan med den ena skandalen värre än den andra. Lotteriskandalen, trollfabriken AiP Media, Jamal El Hamas och att deras lokalförening i Botkyrka styrs av gängkriminella.”
Samtidigt som attackerna ska vara hårdare vill hon att M ska ta hand om mittfältet i politiken.
Jo, statsminister Fälldin fick samma kritik. Han ansågs inte föra fram partiets politik utan lät övriga regeringspartier ta plats.
Statsministerrollen
Man kan tro att statsministerrollen ger starka fördelar. Innehavaren är ofta med i medierna. Har mycket makt. Men stämmer det? Att vara statsminister i en koalitionsregering är egentligen en självmotsägelse. Kristersson ska leda landet, hålla ihop regeringsunderlaget och samtidigt profilera partiet. Det är en nästan omöjlig position.
Fälldin svarade internt på kritiken genom att påpeka att den som håller i regeringen får ett extra ansvar för att hålla ihop trupperna. Och behöver därför kompromissa mer än de mindre partier som kan vara mer egoistiska. Amilia ger också Ebba Busch beröm för att ta ut svängarna. Det kan Busch göra just därför att hon inte behöver hålla ihop regeringen.
Att bära regeringsansvaret är tyngre än de flesta inser. Särskilt när medierna lutar åt vänster och är mycket hårdare i sin granskning mot en icke-socialistisk regering än när Socialdemokraterna regerar.
Se framåt
Jag kan dock ge Amilia rätt i att M inte förmår “äga sin egen berättelse”. Iallafall i meningen att presentera politiken framåt. Sverigedemokraterna har större trovärdighet i att vara garanten för en rak och sund kriminal- och migrationspolitik. Moderaterna borde kunna muta in den ekonomiska politiken: avreglering för tillväxt. Men här är problemet Europeiska unionen. Där bromsar de stora partigrupperna (med M och S i ohelig allians) just sådan friska tag. I EU fortsätter M att (via EPP) rösta för mer regleringar, mer förbud, mer politisk styrning över industriinvesteringar. Ursula von der Leyen är “moderat” och en stor hämsko för M. Här behöver M göra en rejäl valanalys, särskilt om opinionsmätningarna får rätt.
Skelettet i garderoben: Reinfeldt
En annan anledning till att M hamnat illa är Fredrik Reinfeldt. Därför blir det komiskt när Amilia hyllar Reinfeldt, mannen som suddade ut Moderaternas identitet och därmed förstörde partiets självförtroende.
Kombinationen av Reinfeldts triangulering och kontinentens marknadsekonomiskt opålitliga borgerliga partier tynger ner och bakbinder Moderaterna. Det är mycket seghet man här behöver skära sig fri från för att kunna bli mer frimodiga. Men helt fria blir man inte, eftersom statsministerposten kräver kompromisser med andra.
Kanske ligger förklaringen till att somliga M-sympatisörer känner som Amilia i att partiet inte utnyttjade oppositionstiden 2014-2022 till att skaffa sig den fria och självsäkra profil man nu skulle behövt kunna luta sig emot efter fyra års regerande.
Vänsteralternativet är värre
Men jag tror fortfarande starkt på valseger för de blågula. Om inte annat därför att alternativet är så mycket värre. Man ska komma ihåg att för väljarna handlar det om att välja ett av två regeringsalternativ. Ju närmare vi kommer valdagen desto fler väljare kommer att inse att det inte finns något perfekt val. Det handlar snarare om att välja det minst dåliga. Och då kommer, är min gissning, en större majoritet än 2022 att välja blågult. Varför? Nu har man sett att Tidö kunde fungera, vilket är en enorm skillnad från 2022 då man köpte grisen i säcken.
Självklart vore det mycket bättre om väljarna aktivt ville välja en blågul majoritet, men med det stora missnöje som ligger i luften får partierna vara glada om väljarna anser att man är det minst dåliga alternativet.