Jag är förvånad att inte fler intellektuella övergivit politiska vänstern som ju är alltmer inskränkt i sitt hyllande av Hamas och islam, samtidigt som man påstår sig vara för kvinnor och sexuella minoriteter (dem som Hamas vill förslava eller döda). Men nu har en bekännelse kommit från Martin Jonols som tillhört vänstern hela sitt liv.
Martin Jonols är författare och dramatiker som jobbat för stadsteatrar och Radioteatern. Han växte upp i den vänsterextrema eliten, där morfar var ledande gestalt i Sveriges Kommunistiska parti och riksdagsman.
Med tiden har Jonols ifrågasatt vänsterns “engagemang” och tar nu i boken Samtida bekännelser avstånd från vänstern. Slutsatsen har långsamt vuxit fram, då han ofta ifrågasatt rådande perspektiv genom att vara nyfiken på den mångfacetterade verkligheten som den är snarare än att följa dogmer. Vänsterns attityd är ju tvärsäkerhet.
På ett lågmält sätt beskriver Jonols hur han känt allt större främlingskap med sina gamla kamratkretsar. Som när han var ute med sina söner på fiskeresa och lärde han känna en mycket fiskeintresserad man i en by i Hälsingland. Mannen var bekymrad för dottern som flyttat till Stockholm. Varje vecka läste han om skjutningar och sprängdåd.
“Oron och främlingskapet han kände inför detta hade så småningom fått honom att rösta på Sverigedemokraterna … I mitt flöde på Facebook blir detta slags män ständigt demoniserade, jämförda med nazister och betraktade som ett hot mot demokratin … För min del har jag svårt att med bästa vilja i världen se mannen som rasist eller fascist. Han framstod som mild och vänlig, en långtidssjukskriven, yrkesskadad svetsare som gärna tog en öl på den lokala pizzerian tillsammans med ägaren, som ursprungligen kom från Balkan … Vänsterns oförsonliga dövhet gentemot män av hans sort är sannolikt ett trumfkort för Sverigedemokraterna.”
Från sin tid som lärare berättar Jonols om hur dåligt “regeln om lågaffektivt bemötande” fungerar mot stökiga pojkar. De får härja och förstöra studiemiljön för skötsamma elever. Samtidigt ser han något i de stökiga. När de fick vara i slöjdsalen med en lärare som varit punkare, “häpnade jag över hur glada och belåtna de plötsligt blev när de fick träna på att snickra med min rätt bistra kollega.” Förlorare när oordning får råda i skolan är elever utan föräldrar som kan hjälpa dem med det skolan misslyckas med att lära ut. Författaren skriver det inte rent ut, men här har han ju ett uppenbart konservativt perspektiv på verkligheten, som verkligen inte stämmer med vänsterns antiauktoritära, mer anarkistiska låt-gå attityd.
Boktiteln anspelar på bok av svenska vänsterns stora mentor Jan Myrdal. Hans inflytande har varit enormt, menar Jonols. Och lika skadligt. “Myrdal försvarade Josef Stalin, Pol Pot, massakern på Himmelska fridens torg och dödsdomen mot Salman Rushdie. Ändå har han i årtionden blivit förlåten av tongivande vänsterskribenter på ett sätt som undergräver förtroendet för den vänsterintellektuella traditionen i Sverige.” Jan Guillou, Mikael Wiehe och Andres Lokko citeras.
“För min del har jag fått nog”, skriver Jonols.
Boken visar hur en vaken person ändå kan hänga kvar länge i sina gamla vänkretsar. Det är märkligt lätt att blunda för verkligheten och tro på de fixa idéer man en gång fångats av eller vuxit upp med. Vänskap och tillhörighet betyder mycket för alla människor. Men vissa av oss kan inte låta bli att ta verkligheten på allvar. Se sambanden. Och reflektera över dem. Då kan man tvingas välja. Mellan att fortsätta leva i det som blivit en förljugen värld eller bryta med den för att känna sig fri, rationell och sann mot sig själv.
Jag känner igen den resan. Martin Jonols sätter ord på den. Många fler borde göra den.
*
Disclaimer: Jag har haft kontakt med Martin Jonols om hans tidigare bok Stalin på Östermalm. Och han skriver om det i denna bok.
Roligt att en så erfaren kulturperson uppskattar min analys om svensk kommunism. Den bygger på mina egna livserfarenheter, vilket jag berättade för Jonols. Blir riktigt glad över att han nämner mina morföräldrar, som tillhörde den hårda vänstern fast i en helt annan tid än vår.
