Oj. Den främste av vänstersidans premiärministrar i Storbritannien, Tony Blair, tar bladet från munnen och kritiserar de europeiska etablissemangens ståndpunkter en efter en.
Blair vann tre parlamentsval i rad. Det har ingen annan vänsterpolitiker gjort i Storbritannien. Han tappade mycket av sin popularitet under Irakkriget, men som äldre statsman (han är 73 år nu), framträder han igen som en nytänkare inom Labour och, ja, för alla gamla etablissemang.
Trump säger som det är
Bråket inom Nato och europeiska etablissemangs oro för Trump tar Blair lätt på. “Det har alltid varit ett ojämlikt partnerskap. Amerika är mycket mäktigare än något enskilt allierat land, är den dominerande kraften … De flesta amerikanska presidenter har varit för artiga för att säga detta”, skriver Blair i en uppmärksammad essä på sin hemsida.
Därför ser han de hårda diskussionerna mindre som en “brytning” än som ett “uppvaknande”. På den här sidan av Atlanten “får vi höra några hemliga sanningar som vi, om de är kloka, kommer att ta till oss”, skriver Blair.
Ekonomisk och militär makt är helt avgörande
Blair avfärdar talet om “mjuk makt”, alltså det som svenska politiker älskar att tala om: internationella förordningar och regelbaserad världsordning. De har spelat ut sin roll, eller som Blair skriver, “All are now in doubt or gone”.
Det är två faktorer som räknas i världspolitiken: ekonomisk och militär styrka. Vid sidan av USA har Kina vuxit fram som en supermakt. Och Blair menar att Indien är på väg att bli en tredje.
Han förstår varför Natoländer sagt nej till USA att använda deras flygbaser för mellanlandning och tankning i det Irankrig som man inte varit med om att planera och inte godkänt. “Jag förstår skälen till vägran, men det är inte det bästa sättet att behandla vår allierade.” Vi i Europa har, skriver han, “glömt en viktig läxa, inte bara om diplomati utan även om maktpolitik: om man vill vara med och spela måste man … bidra med något.”
Slutsatsen är kärv: “Amerika är fortfarande den oumbärliga kärnan i Storbritanniens säkerhet. Att stanna kvar i alliansen gäller även när det är svårt eller impopulärt.”
EU är fientligt mot utveckling
Han beklagar Brexit, men vill inte se Storbritannien ansluta sig till EU igen. Han kritiserar EU för att mer se faror med teknikutveckling och avreglering för att nå konkurrenskraft “snarare än att ta tillvara möjligheterna”. Om EU fortsätter vägra att lätta på regleringsivern “kommer det att vara omöjligt för Storbritannien” att närma sig EU. “Vi kan inte hävda att teknisk innovation och implementering är den viktigaste utmaningen för modern samhällsstyrning, och samtidigt binda oss till en [EU-]miljö som i grunden är fientlig mot den.”
Som premiärminister har han ju lång erfarenhet av EU-miljön: “Ingen som har gått igenom labyrinten av Europeiska råd, kommissionsbyråkrati och de ofta fula kompromisserna kan vara en ivrig förespråkare för EU som den är idag.”
Folk vill inte ha mer av samma
Tony Blair inser begränsningarna med de gamla partierna: “Det finns ett grundläggande problem. Folket vill inte ha ‘politik som vanligt’. Den verkliga anledningen till nya ledare uppgång, från Donald Trump till Giorgia Meloni och Javier Milei, är att de svarar på denna uppmaning om förnyelse. Man kan tycka om dem eller ogilla dem, men deras främsta kännetecken är att de verkar vara obundna, inte begränsade av konventionellt tänkande.”
Kassera konventioner om mänskliga rättigheter
Blair föreslår en förnyelseagenda i tio punkter. Självklara saker som satsa på ny teknologi (AI), avreglering, civilsamhälle, återindustrialisering, reformerad välfärd.
Men också en anti-woke-agenda, som att “satsa på billig energi snarare än grön energi”. Och på migrationsområdet är han riktigt radikal: ”Gör vad som än krävs för att lösa problemet med illegal invandring”.
Det betyder i klartext: strunta i alla konventioner om flyktingar och mänskliga rättigheter. Varje land måste få ordning på torpet. Då kan inte gamla utopiska regelverk stå i vägen.
Tony Blair är en etablissemangsröst som vaknat
Roligt att läsa en text av någon som verkligen tillhör etablissemangen men som inte går i sömnen och rabblar gamla mantran. Han tycks ha förstått att vår tid är annorlunda. Att vi i väst måste bryta med tidigare årtiondens godhetssignalering. Politiker måste börja lösa problem, inte skapa nya.