Nyhetsjournalistiken i public service utvecklas i fel riktning. Istället för längre reportage och berättelser från fältet dominerar liveinslag, korta webbklipp och innehåll producerat inne på redaktionen. Det menar utrikesreportern Bengt Norborg som efter 40 år lämnar SVT.
Till Sveriges Radio-programmet Medierna beskriver han en journalistik i förändring. Den typ av tv-berättande som präglat hans egen karriär prioriteras inte längre.
– Jag känner att utvecklingen har gått i fel riktning, Det vi gör här är inte lika intressant längre, känns det som, utan det är ett större fokus på kortare saker, på korta utklippta bitar, korta texter, ständiga uppdateringar, säger Norborg.
Berättande journalistik kräver tid, resor och möten med människor, något som kostar betydligt mer tid och resurser än att sända direkt från en studio eller via en mobilkamera.
Dokumentärer är alternativet
Jag förstår varför nyhetsinslagen blivit kortare. I vår tid har vi mediekonsumenter allt mindre tålamod för halvintressanta reportage på 10-15 minuter som vi inte bett om. Men samtidigt ökar intresset för timslånga dokumentärer. Jag tittar mer på Youtube än SVT numera, just eftersom jag kan leta upp de ämnen och teman jag tycker är intressanta. Och då kan jag lägga en timme på det.
Här fallerar public service. Man erbjuder väldigt lite dokumentärer, särskilt inom politik och historia. Så det Norborg talar om, längre berättelser, har fått ny form: längre format där mediekonsumenterna väljer aktivt att titta.
Nyhetssändningar istället för trams
Mer tråkigt i hans analys är att en stor del av de som lämnar SVT har arbetat inom nyhetsdivisionen. Även om nyhetsinslag blir kortare betyder inte det att public serivce kan skära ner på nyhetsförmedlingen. Det är kärnan i public serivce. Det är nyheterna som gör public serivce till en sort infrastruktur i nationen och berättigar skattefinansiering. Man borde göra fler korta och initierade nyhetsinslag när man inte längre gör längre reportage.
Och pengarna borde tas från underhållningen som oftast är tramsigt och av synnerligen låg kvalitet. Att producera många timmar trams tycks vara ledningens tolkning av uppdraget. Här är man ju inte ensam. Netflix och andra streamingtjänster erbjuder också mest billigt skräp, program som varje familj skulle kunna filma i sin egen bostad. Totalt hjärndöd utfyllnad.
Här är, som jag ser det, Youtube undantaget. Just därför att det är till stor del självproducerat material gjort av engagerade personer som lägger ned sin själ i det som klipps ihop och läggs upp. Något som för inte så många år sedan var både tekniskt och ekonomiskt omöjligt. Utbytet av dokumentärer har som sagt blivit enormt på Youtube. En del är dåligt, men väldigt mycket håller en kvalitet som gör att jag hellre tittar på Youtube än SVT, vars program också ofta har vänsterlutande attityd (något jag numera är allergisk mot).
Så visst ändras marknaden för nyhets- och samhällsjournalistiken, på alla tänkbara sätt. Public service borde hänga med, men alltid sträva efter en kvalitet som ligger åtminstone några snäpp över självproduktioner på Youtube. Så är det inte idag. Varför annars betala 9 miljarder kr om året i skattemedel för sådant man kan få mycket billigare i streamingtjänster?