Västvärlden saknar idag politiskt ledarskap. Allt sker försent, man är ständigt naivt arrogant, passiv och rädd att förändra. Annat var det för 200 år sedan. När Sverige ledde nordarmén i kriget mot Napoleon, i allians med Ryssland, Preussen, Storbritannien och Österrike.
Visst har vi oroliga tider nu, när föreställningarna om “regelbaserad världsordning” faller samman som ett korthus. Men för drygt 200 år sedan dödades miljontals människor i krig i Europa.
För att besegra Napoleon bildades en sjätte koalition där Sverige under nyvalde kronprins Bernadotte fick betydande inflytande.
Om dessa år har Patrik Björk med bakgrund i Försvarsmakten skrivit en lika noggrann som underhållande bok: “Bernadotte & Napoleon: svenskarna och Napoleonkrigen 1810–1815“ (2025). Den röda tråden är rivaliteten mellan Napoleon Bonaparte och en av hans 18 marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte i egenskap av svensk kronprins.
Bernadotte spelade ett högt men smart maktspel där hans mål var att erhålla Norge som kompensation för förlusten av Finland. Samtidigt säger Bernadotte inte emot tsar Alexander som vill se Bernadotte som Napoleons efterträdare som regent över Frankrike.
Napoleon hade många beundrare i Sverige, tills han gick in i svenska Pommern (idag norra Tyskland). Bernadotte tog över ett komplicerat maktspel där Sverige formellt bekände sig till Napoleons blockad mot Storbritannien, men i praktiken gjorde allt för att den brittiska handeln skulle fortsätta eftersom den var avgörande för svensk försörjning av viktiga varor.
Både Napoleon och britterna vill få Bernadotte över på sin sida. Misstankarna var dock starka åt alla håll. Britterna misstänkte att Bernadotte gjorde upp med sin landsman, medan Napoleon fick rapporter om att Bernadotte lät Sverige bryta mot kontinentalsystemet och underlättade brittisk sjöfart.
Detta tjuv- och rackarspel från tidigt 1800-tal har ju kommit tillbaka, där världsledare som Trump, Xi Jinping, Putin, Narendra Modi med flera försöker förhandla, hota och tillgripa krigshandlingar för att vinna egna fördelar.
Märkligt nog framstår 1800-talets ledare som smartare än dagens, men det kan bero på att vi med två århundradens perspektiv förstår bättre vad som hände då, än vad vi nu förstår om vad som händer dag för dag.
Ledarskap i kaos och dödande
Bernadotte och tsar Alexander kommer bra överens och tillsammans med Preussen, Storbritannien och så småningom Österrike bestämmer de sig för att besegra Napoleon. Bernadotte får befälet över norra armén. Han ser till att svenska förband – som Värmländska fältjägarna, Mörnerska husarregementet, 3.e brigadens västgötar, västmanlänningar och närkingar – i huvudsak hålls som reserver och inte drabbas av stora förluster.
Men i slaget om Leipzig, det största i Europas historia före första världskriget, deltar svenska förband som beordras slå sig in genom stadens norra portar och bedriva gatustrid mot fransmännen, som sköt från tak, fönster och gathörn.
Så här skriver Björk (något förkortat):
Striden stod och vägde när general Adlercreutz uppmanade de svenska jägarna att göra sin plikt och anfalla genom [norra] porten. Marschen gick på kolonn med något dussin soldaters front. På en liten höjd till höger om vägen satt kronprinsen på häst med sitt följe. Han nickade vänligt åt jägarna och fick ett tappert hurrande till svar. När svenskarna närmade sig porten möttes de av skaror av flyende preussare …
Livgardisterna trängde sig in genom porten över sårade preussare, sönderskjutna vagnar och övergivna kanoner och hamnade i ett veritabelt inferno på den breda gatan. Krutröken låg tät, kulor ven från alla håll, svenskarna besköts från fönster, tak och källare. 24-årige majoren Wilhelm von Döbeln tog täten, men sköts till döds. På bara några minuter täcktes gatan av döda och sårade svenskar.
Livgardets jägare var nära att råka i panik. Kaoset fick jägarbataljonerna att stanna upp. Främsta plutonernas reträtt skapade oordning i hela kolonnen. Svenskarnas kartescheld (artilleribeskjutning) satte stopp för franska anfallet. Samtidigt red 56-årige generalen Carl Johan Adlercreutz in i staden för att få livgardisterna att rycka fram. Hans närvaro återskapade ordningen. Anfallet fick ny fart i kulregnet.
23-årige löjtnanten Carl Johan Ljunggren, som just fått befälet över Svea livgardes jägare, kunde senare berätta: “Jag var i fullt språng i spetsen för jägarna då något likt ett hårt slag träffade min vänstra axel bakifrån, det svartnade för ögonen, jag trodde mig redan dödens rov och nedsjönk utan sansning på gatstenarna”. Han drogs ut ur staden av en hornblåsare och överlevde.
När kolonnen åter stannade upp red Adlercreutz fram på sin häst och befallde jägarna att hålla åt höger, detta så att man kunde föra fram två kanoner som avfyrade nya mördande karteschsalvor. Fransmännens eldgivning fortsatte från hus och gathörn, men svenska kolonnen fortsatte stadigt framåt och de stupade ersattes hela tiden av friska kamrater.
Från syd och öst sker också inbrytningar av koalitionens trupper. På slagets fjärde dag flyr Napoleon Leipzig vid 11-tiden, västerut mot Frankrike.
Slaget vid Leipzig var det blodigaste slaget i Napoleonkrigens historia då förlusterna på båda sidor var förbluffande höga och uppskattas till mellan 80 000 och 110 000 dödade, sårade eller saknade. Det var också första gången Napoleon själv blev besegrad i strid. Inom sex månader tvingades Napoleon abdikera (första gången).
Adlercreutz red in i gatustrid på häst
Det som slår mig mest är det personliga ledarskap som Sveriges dåtida “etablissemang” visade. Befäl tog verkligen befälet och såg handlingskraftigt till att utföra sin uppgift – under uppenbart stora risker att bli dödade.
General Adlercreutz var uppburen krigshjälte och vid slaget i Leipzig var han stabschef för den svenska nordarmén. Han hade inte behövt rida in i gatustriderna. Men han gjorde det för att höja moralen och se till att de svenske fullföljde sin uppgift, om de så skulle dö på kuppen.
Det är ledarskap!
Var finns den andan, den tågan idag? Varför kallar vi idag myndighetschefer för “generaldirektörer” när de bara sitter på sina arslen och skyller ifrån sig?
Är det något vi saknar idag så är det detta mod, denna ärofyllda driftighet, handlingskraft och ansvarstagande.