Det råder frustration i EU-byråkratin att Europa är sidsteppat när de tunga aktörerna agerar på världsscenen. USA, Kina, Ryssland kan agera snabbt genom sina presidenter, medan EU leds av en byråkrat utan mandat. Vad göra åt det?
Det knakar inom EU, rapporterar Politico. Oförmågan att agera i den nya geopolitiska verkligheten har förstärkt de institutionella spänningarna inom unionen, som ju har tre huvuden (byråkratiska kommissionen, nationella ministerrådet och demokratiska parlamentet). Även inom EU-kommissionen råder spänningar.
Ordförande Ursula von der Leyen och EU:s toppdiplomat Kaja Kallas har drabbat samman om vem som ska ta ledningen i utrikespolitiken. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot har varnat Ursula von der Leyen och uppmanat henne att respektera gränserna för sin roll under ett möte med EU-ambassadörer förra månaden.
Enighet eller köra över de små?
Och medlemsländerna har olika syn. Medan Tyskland och Spanien vill se majoritetsbeslut, och därmed möjligheten att köra över vissa medlemsländer även om utrikespolitik, anser Frankrike, Belgien och mindre medlemsländer att det är viktigt att försvara vetorätten och medlemsländernas nationella självbestämmande. ”Att inleda en debatt nu om europeiska enhällighetsregler tror jag skulle vara det kortaste sättet att försätta dem i verkliga problem”, sa Belgiens premiärminister Bart De Wever till reportrar i Bryssel förra månaden.
Diplomater varnar i Politico för snabba organisatoriska förändringar. “Utrikespolitiken är fortfarande en nationell kompetens och vi bör inte gå över till kvalificerad majoritetsomröstning.”
Men trots det pågår “informella” samtal på hög nivå mellan stora medlemsländer där man utforskar möjliga lösningar, inklusive att ge utrikespolitiken större framträdande plats i Coreper-möten på ambassadörsnivå och att reformera EU:s utrikestjänst för att förbättra beslutsfattandet. Detta enligt diplomatkällor till Politico.
Coreper står för “permanenta representationerna”, alltså medlemsländernas diplomater som förbereder ministerrådets möten.
Frankrike har rätt, för en gångs skull
Ett skäl att Frankrike för en gångs skull står på mindre medlemsländers sida är att man är mån om att behålla makten över det egna kärnvapenprogrammet. Skulle vetorätten i utrikespolitiken försvinna, skulle EU kunna anse sig ha rätt att besluta om hur de franska kärnvapnen ska användas taktiskt.
Utrikespolitiken är det yttersta beviset på en nations suveränitet. Utan eget rätt att bestämma relationerna till utlandet förvandlas nationer till underordnade provinser i en större statsbildning, union. Vill vi göra Sverige till en maktlös provins?
Skulle inte tro det.