Förr hade amerikaner lättare att visa kärlek till sitt eget land än oss svenskar för Sverige. Idag hatar amerikanska vänstern sitt land ännu mer än vad många svenska etablissemang hatar Sverige. Varifrån kommer självhatet? Motmedlet är att vi som älskar vårt land står upp för det.

I en DN-kolumn tar statsvetaren Andreas Johansson Heinö en lite udda utgångspunkt för att diskutera nationalism, patriotism och avsaknaden av sådan. Nämligen Kikki Danielsson, som på 1980-talet blev stor stjärna i countrymusikens huvudstad Nashville, USA.
Kan en tjej från Osby verkligen vara amerikansk patriot? … Mer intressant: vad är det med amerikansk patriotism som gör den så inkluderande att en tjej från Osby kan förmedla den med sådan trovärdighet?
Jag tycker inte Heinö svarar på frågan, men det traditionella statsvetenskapliga svaret är ju att USA:s identitet bygger på en idé, på konstitutionens garanterade friheter, och inte på folkets historiska ursprung. Invandrare kunde snabbt bli amerikaner om de ställde upp på konstitutionen. Men så är det ju inte längre.
Extremvänstern har tagit över demokratiska partiet och hatar USA i sådan hög grad att inte ens idrottare på vinter-OS nyligen vågar tala positivt om sitt land. Demokraterna vill öppna alla gränser och urvattna det västerländska för klankultur inspirerad av islamism. Domstolar ska döma efter hudfärg, inte efter bevis. Historiska oförrätter ska kompenseras genom att vita ska betraktas som svin och inte erkännas sina rättigheter.
Det är konservativa som tar strid för landets traditionella, upplysningsgrundade värderingar.
Mat och musik ger inte identitet
Men min huvudinvändning mot Heinö är att han använder musik för att diskutera nationalism. Det är lika ytligt som att tala om mat som bevis för nationell tillhörighet. Såväl mat som musik kan konsumeras vilken nationell identitet man än har. Ja, Heinö visar ju det genom att skriva: “Countrymusiken byggde en ny länk mellan Sverige och USA när andra förbindelser revs. Cowboyhattar, läderstövlar och stora bältesspännen blev skandinavisk subkultur. Johnny Cash, Dolly Parton och Waylon Jennings hade hela tiden en svensk publik.” Inte hade, utan har. Och Heinö glömmer amerikanska 1950-tals bilar. Intresset för amerikanare är fortsatt stort.
De som nämner mat, musik och andra attribut i diskussion om nationalism har inte förstått vad nationalism är. Den handlar inte om smak, utan om den speciella gemenskap som grundas på värderingar, lagar och normer människor emellan.
Nationalism är demokratins räddning
För Heinö är detta “vulgär chauvinism”, eftersom han vill se en global gemenskap där inga nationsgränser hindrar människors rörlighet. Men vi har i väst, och inte minst i Sverige, sett vad stora migrationsrörelser betyder i form av undergrävd trygghet, uttunnad sammanhållning och därmed risk för sammanbrott för rättsstaten till förmån för klankultur där släkter konkurrerar om makten med våld, så som det är i Mellanöstern.
Nationalism, med demokrati och rättsstat, är alternativet till kaos och ständig våldspräglade klanstrider. Förespråkarna för öppna gränser talar aldrig om hur den sammanhållning i ett samhälle ska skapas, som redan Aristoteles konstaterade, är ett krav för demokrati.
Nej, de globala, “öppna”, “välkomnande” idéerna som låter så goda, snälla och inbjudande leder (likt kommunism) i själva verket till undergången för den västerländska upplysningen och kommer att krossa demokrati och rättsstat.