I veckan höll Danmark parlamentsval. Gamla svenska etablissemang har satt sitt hopp till Danmark som haft en bred mittenregering med motsvarande S, M och C. Valförlusterna för denna politiska mitt blev förödande.
Svenska medier har försökt utmåla danska S som vinnare. Något man kan gapskratta åt.
Så hur många väljare fick hjältinnan Mette Frederiksen? Svar: S fick 21,9 procent av rösterna. Skulle inte tro att Magdalena Andersson (S) anser det stödet i höstens riksdagsval skulle vara så bra…
Och det traditionellt största borgerliga partiet, Venstre? De fick 10,1 procent. Skulle gissa att Moderaterna inte skulle se det resultatet som någon framgång…
Den tidigare borgerlige statsministern Lars Lökke Rasmussen bildade nytt mer migrationsvänligt mittenparti och gjort det Annie Lööf ville, skapa bred mittenregering. Hans parti fick 7,7 procent (och det mest därför att han fick allt ljus på sig genom Grönlandskonflikten, de låg annars på 3-4 procent). Knappast något att imponeras av.
Tydliga höger- och vänsteralternativ ökar
Istället har partierna klart till vänster och klart till höger ökat. De invandrarkritiska partierna fick 26,4 procent tillsammans. Alltså Dansk Folkeparti, Danmarksdemokraterne, Liberal Alliance och Medborgarnas parti. Tillsammans ökade de med +13 mandat.
De radikala vänsterpartierna fick 26,3 procent. Alltså Socialistisk Folkeparti, Radikale venstre, Enhetslistan och Alternativet som tillsammans ökade med +9 mandat.
S tappade -12 mandat, borgerliga Venstre tappade -5 mandat, mittenpartiet Moderaterne -2 mandat, alltså -19 mandat totalt.
Det etablissemangsparti som hållit sig utanför den breda mitten, Konservative ökade med +3 mandat och fick 7,6 procent. Inte heller de kan ses som någon förebild.
Ingen riktning
Felet med dansk politik är att det inte finns något regeringsalternativ som har en tydlig politisk riktning. Allt är kompromisser som innebär att ingenting händer åt något håll. Olika partier tar ut varandra och summan blir noll. Nu står man inför ännu en mandatperiod utan majoriteter och därmed kompromisser som landar i handlingsförlamning.
Mot den bakgrunden framstår Tidö som ett oerhört handlingskraftigt alternativ. I Sverige läggs kriminalpolitik och migrationspolitik om på ett tydligt sätt.
Det är en omläggning som gjordes i Danmark för ett årtionde sedan. Så frågan blir om det som händer i Danmark är vad som kan hända i Sverige, om regeringsalternativen inte kan formulera tydlig politik också efter att de mest akuta problemen har lösts?
*
Källa: Folketinget.