Det var surrealistiskt att lyssna på nyheterna igår om våldet i Charlottesville, USA. Exempelvis rapporterade radions Studio Ett att president Trump fått hård kritik för att han inte tillräckligt starkt fördömt händelserna. En direktör i läkemedelsindustrin hoppade av en av Vita husets arbetsgrupper i protest. Okej. Vad var då skillnaden i budskap mellan dessa två?
I nyhetssändningen rapporterades Donald Trump säga:
– Vi fördömer i starkast möjliga ordalag denna flagranta uppvisning av hat, fördomsfullhet och våld från många sidor, från många sidor.
Läkemedelsdirektören Kenneth Fraizer citerades:
– Alla ledare måste avvisa alla uttryck av hat, fördomar och rasism som strider mot de amerikanska idealen.
Okej. Men, frågar jag mig, vad är skillnaden på dessa två uttalanden?
Jag har tittat på hela Frazers uttalande, och han nämner inte heller exakt de grupper som deltog i våldet i Charlotteville.
Så vad är skillnaden?
Kritiken i medierna, också det Studio Ett hänger upp sig på, är att Trump inte nämnde de grupper som deltog i demonstrationen på ena sidan. På måndagskvällen gjorde därför presidenten ett nytt uttalande där han nämnde grupperna: Ku Klux Klan, nynazister och vita rasister.
Medierna är alltså ute efter att demonisera vissa grupper. Men inte alla grupper som hemfaller åt våld. Demonstrationer med “Black lives matter” har urartat i upplopp och skottlossning. Men detta våld fördöms inte i medierna.
Jag vänder mig mot denna relativisering av politiskt våld. Jag tycker man ska ta avstånd från allt våld, oavsett vilka extremister som utför det.
Och Trumps första uttalande gjorde just det. Men det var att han tog avstånd från våld “från många håll” som retade upp vänsteraktivister och medierna.
Det är allvarligt om våld från en grupp extremister fördöms, men inte från en annan.
I Charlotteville hade vita rasister begärt och fått tillstånd att demonstrera eftersom staden skulle ta bort en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee. Polisen ville flytta demonstrationen till en plats där de bättre skulle kunna upprätthålla ordningen, eftersom motdemonstrationer väntades. Detta avslog dock, märkligt nog, en domstol. Därför höll sig polisen i bakgrunden: de hade inte det taktiska övertag de ansåg sig behöva.
Demonstranterna och motdemonstrationerna fick således utkämpa slagsmål utan polisingripande. Det trappades upp när en extremist körde in bland demonstranterna med bil och en kvinna dödades. Det har av justitieminister Sessions kallats en terrorattack. Det är tveksamt, eftersom det kan ses som upptrappning av gatustrider där bil blev ett nytt tillhygge.
Alltihop är naturligtvis tragiskt. På flera plan.
Det är för det första illavarslande att våld får ersätta argumentation.
För det andra är det skamligt att vänstern och medierna inte fördömer allt våld. Jag menar att vit-makt-våld är lika illa som Black-lives-matter-våld. Att göra skillnad på våld och våld, är moraliskt att understödja det våld man inte fördömer.
Det är förskräckligt, för det tredje, att se hur vandalism nu sprider sig i USA, just som en följd av att medierna inte fördömer vänstervåld. SVT visar bilder på hur man börjar förstöra offentliga statyer utan demokratiska beslut. Pöbelväldet visar sitt fula tryne.
För det fjärde är det illavarslande att polisen inte känner sig rustad upprätthålla sin roll i en rättsstat, det vill säga stå för våldsmonopolet. Om polisen av säkerhetsskäl fått bestämma var den grundlagsskyddade demonstrationen ägde rum, hade man kanske kunnat hålla isär demonstranter och motdemonstranter.
För det femte finns inga politiska ledare i USA som kan uttala sig för och samla hela folket. Trump försökte, genom att fördöma allt våld (och våld hade ju tillgripits också av vänsterns motdemonstranter, som inte hade demonstationstillstånd). Men Trump har inget förtroendekapital att göra det. Och det har ingen annan politiker heller.
Västvärlden går mot anarki, påhejad av massmedier som tar ställning för våldsverkare på ena sidan.
Det bådar illa.
*
Lyssna på en Trumpsupporter med 4,6 miljoner följare: Tomi Lahren i Facebook-video.