Obamas säkerhetsrådgivare var säkerhetsläcka

Verkligheten överträffar dikten. Återigen stämmer det. Nu om hur Obamaadministrationen saboterat den tillträdande presidentens arbete genom läckor av säkerhetsklassat material.
De som följer TV-serien ”Homeland” (vars senaste säsong var av låg kvalitet de först 8 avsnitten) känner igen situationen. I TV-serien vinner den kvinnlige presidentkandidaten valet, men hon blir sedan utsatt för sabotage av ”den djupa staten”, det vill säga underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Det är pga kön lätt att dra slutsatsen att Homeland räknade med att Hillary Clinton skulle vunnit, men i TV-serien har den vinnande presidentkandidat en politik som står i strid med vad den djupa staten önskar. I den meningen liknar TV-seriens vinnande president mest Donald Trump, som ju utmanar alla etablissemang (medan Hillary Clinton var etablissemangens kandidat).
Och i verkligheten är det inte spioner som saboterar för tillträdande president, utan högt uppsatta politiker i presidentens närhet.
Nu avslöjas att Barack Obamas säkerhetsrådgivare är den som agerat för att läcka känslig och säkerhetsklassad avlyssning av den tillträdande presidentens medarbetare: Susan Rice.
Under helgen har flera källor avslöjat att hon beordrade att personers identitet, som brukar döljas i rapporter, inte skulle anonymiseras utan visas i klartext, när det gäller presidentkandidaten Donald Trump och hans närmaste.
Fox News rapporterar:

Namnen var del av en elektronisk övervakning av presidentkandidaten och den tillträdande presidenten Donald Trump och hans rådgivare, inklusive familjemedlemmar, som pågick upp till ett år innan han tillträdde presidentposten.

Det var jurister i Vita huset som upptäckte vad som skett, rapporterar Bloomberg:

Vita husets jurister fick förra månaden klarlagt att förre säkerhetsrådgivaren Susan Rice krävde att identiteten skulle röjas av amerikaner i råmaterial från avlyssningsrapporter vid ett dussintal tillfällen som omfattade Trumps kampanj och installationsteam.
Mönstret i Rices agerande avslöjades i en granskning av nationella säkerhetsrådet om rutiner för hur anonymisering av identiteter av amerikaner sker, när de inte är målet för avlyssningen men vars kommunikation hamnar i avlyssningsmaterialet. I normala fall anonymiseras deras namn i rapporter.

Det nya avslöjandet tyder på att Donald Trump hade rätt. Han avlyssnades av Barack Obamas regering och information röjdes på ett sätt som resulterade i sabotage mot den tillträdande presidenten.
När Susan Rice fick frågor om anklagelserna, sa hon förra månaden, ”Jag vet inget om det”. En uppenbar lögn.
Det här är stort. Inte riktigt lika stort som Watergate, eftersom den affären gällde en sittande president Nixon, men det är uppenbart att en av Barack Obamas närmaste medarbetare medvetet agerat för att sabotera för en tillträdande president genom att manipulera med rutiner för avlyssning.
Det är skandalöst och kan, likt Watergate, resultera i att politiska rådgivare får fängelsedomar.

Vad händer om allianspartierna gaskar upp sig?

Sedan valet 2014 och Fredrik Reinfeldts blixtsnabba sorti ut genom bakdörren har de borgerliga partierna varit paralyserade. Man har låtit en liten rödgrön minoritet regera landet som om de har majoritet. All oppositionspolitik de spelat upp har varit skrattretande löjlig, eftersom den som vet hur riksdagens mandat är fördelade omedelbart frågar: ”Jamen ni kan ju varje dag avsätta den förkättrade vänsterregeringen, varför gör ni inte det istället för att klaga?!”
Stefan Löfven regerar så länge de fyra borgerliga inte förmår ta sig samman och begära regeringsmandatet.
Nu har de gaskat upp sig något. M och KD vill lägga alliansbudget och på det sättet tvinga bort Löfvenregeringen. Det vill inte C och L som istället för budget för landet vill rikta misstroendevotum mot finansministern.
Vad skulle hända om de nu, när mer än halva mandatperioden gått, till slut börjar sätta kraft bakom orden?
I Svenska Dagbladet säger statsvetaren Jonas Hinnfors: ”Frågan är hur långt allianspartierna vågar pressa Löfven”. Hinnfors presenterar fyra möjliga utfall, varav tre handlar om hur alliansen viker sig för S och det fjärde om nyval.
Snacka om att se det ur socialdemokratiskt perspektiv. Det korrekta frågan är: Hur långt vågar Löfven trotsa allianspartierna?
Om Löfven tror att de borgerliga denna gång menar allvar, kan han ta sig ur knipan genom gå L och C tillmötes genom att slopa förslagen till skattehöjningar. Då ställer inte dessa två partier längre upp på att rikta misstroendevotum mot regeringen.
Under förra mandatperioden var det S som uppmanade Reinfeldtregeringen att inse att de är en minoritetsregering och måste samverka med riksdagen. Nu är det ombytta roller.
Detta taskspeleri grundad i hyperprestige har jag aldrig förstått. Om man som regering är i minoritet, vad är det som är så fruktansvärt med att samtala med alla partier i opposition för att se hur man kan få igenom mesta möjliga? Det är som att statsråden är så osäkra på sin egen integritet att de inte vågar tala med någon annan, av rädsla att man ska övertygas av motståndarna.
Detta är så långt ifrån ledarskap man kan komma.
I ledaren Vem tar regeringsmakten? är min prognos att Löfven skramlar med nyvalshot men sedan drar tillbaka skattehöjningarna – om oppositionen gaskar upp sig och står för något i riksdagsomröstningarna.