Hur förhåller sig regeringspartierna till islam? Frågan är förvånansvärt öppen. I Göteborgs-Posten påpekar Mathias Bred att vi fortfarande inte vet vad som egentligen hände när bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) avgick i april förra året, Vad hände med Kaplan?
I en intervju strax före jul sa statsminister Stefan Löfven om Kaplans avgång att ”han valde det och jag förstår hans val” (Expressen 23/12). Men den beskrivningen stämmer dåligt med uppgifter i samband med avgången. Då återgav Expressen källor som angett att Kaplan fick sparken av statsministern eftersom Kaplan inte ville lägga alla kort på bordet (Expressen 19/4). Mathias Bred skriver:
Löfven har aldrig svarat på om han själv hade förtroende för Kaplan och vi har aldrig fått veta om Kaplans kontakter och resor innebar en säkerhetsrisk. Just nu lever två skilda berättelser.
Den ena är hårdraget att Sveriges regering var infiltrerad av en islamist. Den andra att Sverige är ett rasistiskt land som inte klarade av att ha en troende muslim som statsråd.
Det borde ligga i statsministerns intresse att affären Kaplan redovisas. Ingen av bilderna är klädsam för regeringen och båda är skadliga för tilliten i samhället.
Kaplan-skandalen är talande för svensk politiks oförmåga att hantera islam. I den gränslösa toleransens namn har svenska etablissemang en tendens att låta islam stå över svenska lagar och värderingar. Det gör att normsystemen inte fungerar och det blir oklart vad som gäller och när.
Regeringens oförmåga att tala klartext i detta fall är ett tydligt exempel på hur tilliten i Sverige urholkas och osäkerheten ökar om vad som gäller.