Vad åstadkom Barack Obama under sina åtta år som president? Den frågan har många ställt inför fredagen då han avgår och åker hem till Chicago – kallad “mordhuvudstaden”. Mer än 750 personer dödades i Chicago under 2016. I vissa distrikt sker 35 mord per 100.000 invånare, vilket är mer än fyra gånger så många mord som i Irak (8 mord per 100.000 inv år 2012).
Enligt en mätning publicerad av AP anser 67 procent att Obama inte uppfyllt sina vallöften, bara 27 tycker han gjort det. Och 44 procent anser att USA blivit ett mer splittrat land under hans presidenttid, bara 27 procent säger att landet blivit mer enat.
Väljarreaktionerna är ett resultat av Obamas oförmåga att uppfylla de hoppfulla valbudskapen – “Yes, We Can!” Att det inget blev av detta är en viktig förklaring till att en så osannolik kandidat som Donald Trump kunde vinna presidentvalet.
När Obama efter valsegern, och trots att han hade majoritet i både representanthus och senaten, inte lyckades infria förväntningarna lade han grunden för väljarnas ilska och vilja att rösta bort allt vad etablissemang heter.
En röst på Trump var “en röst mot hela skiten”.
Jag tror denna kronologi är viktig för att förstå det fenomen som föraktfullt brukar kallas “populism”. Missnöjet bland väljarna kommer inte ur tomma intet. Det beror på någonting. Nämligen på att etablissemangen misskött sig. I USA har politiska klassen slutat se till sak och substans för att bara ägna sig åt retoriska gladiatorspel i Washington. Ingenting har blivit gjort eftersom alla blockerar varandra.
I Europa har vi en union som skapar enorma politiska överbyggnader som visar sig rasa samman så fort de utsätts för verklighetens påfrestningar.
1) Euron resulterade i ökade motsättningar mellan syd och nord, eftersom syd fick för sig att med euron skulle nordeuropéerna betala deras välfärd genom att betala deras ansvarslösa upplåning. De skyddsmekanismer som installerats, som stabiliseringspakten, struntade politiker som Frankrikes president Jacques Chirac fullständigt i.
2) När man med Schengen rev de inre gränserna, kunde ett barn räkna ut att det blev avgörande att upprätthålla de yttre gränserna. Gjorde EU det? Nej. Miljoner människor kunde bara traska in i EU och begära uppehållstillstånd. I panik fick man be Turkiet om hjälp att hålla gränsen. Något mer inkompetent statsmannaskap är svårt att tänka sig.
3) EU hade principer om hur de asylsökande skulle tas omhand, Dublinförordningen. Men så fort asylsökningarna ökade, havererade omedelbart EU:s egna regelverk.
På punkt efter punkt har EU-ledarskapet visat sig fullständigt odugligt att leda kontinenten. Man är värdelös på att förstå att verkligheten inte kan göras om i en hast. Den europeiska politiska klassen präglas av kollektivt storhetsvansinne.
I detta läge är det fullt logiskt att väljarkåren vill ha nya alternativ. I USA valde man Trump. I Europa valde britterna Brexit och vi får se hur det går i Holland, Frankrike och Tyskland under 2017.
Väljarnas reaktion mot grandios inkompetens är det absolut sunda. Att fortsätta lita på dem som inget förmår är däremot dåraktigt.