Vilken sorts människor vill svenskar vara?

En kulturartikel i Aftonbladet diskuteras marxismen. Den är faktiskt mer intressant än man kan tro. Malcom Kyeyune konstaterar att vänstern har övergivit marxismens materialistiska syn på politik som en fråga om fördelning och prioritering av de tillgångar som skapas i samhället. Han skriver, Ta ansvar, vänstern:

Debatten under flyktingkrisen handlade till exempel aldrig om [ekonomiska konsekvenser]. Sådana frågor ansågs som vulgära i en tid där människor drunknade i Medelhavet, och debatten vek i stället in på vilken sorts människor vi svenskar ville vara, vilket sorts moraliskt exempel vi måste sätta, och så vidare.
Detta var ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ”handlar om” att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.
Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig … Materiell politik är något rent av smutsigt, något fult och primitivt som riktiga människor inte kan sänka sig till att handskas med, något som likt avloppsrengöring bör lämnas till din lokala moderat. Problemet är dock att den som inte är beredd att prioritera i slutändan inte heller är beredd att ta ansvar för sina idéer eller se till att de faktiskt blir verklighet.

Jag instämmer, utom om det där med moderater, de ingår i kören av änglar. Snarare var det väl endast sverigedemokrater som höll sig till verkligheten under hösten 2015, då inga gränser fick nämnas medan migrationsströmmarna tilltog.
Kyeyune fortsätter:

Idén om politik har i dag blivit kamp mellan det ”rena förnuftet” och orena, dåliga idéer såsom rasism, sexism, diverse fobier, där de som står på ”rätt” sida av barrikaderna kan kosta på sig oändligt ryggdunk över sin egna förträfflighet samtidigt som de förnekar sina motståndare både intelligens och grundläggande människovärde. I takt med att andelen av politiska spetälska växer – SD är numera störst parti i vissa mätningar – så blir sprickan inom vänstern mer och mer uttalad.

Han påpekar att med globaliseringen har de ojämlikheter som förr fanns mellan länder istället flyttat in och råder inom alla länder.

Varför har vänstern egentligen blivit så förtjust i talet om ”Vita kränkta män”, i att håna bondläppar, epa-traktorer, chavs, och annat patrask? Så länge vi blundar för de sociala konflikter vi själva är en del av så kommer svaret att undgå oss…

Svaret är ganska givet. Precis som liberalismen vägrar vänstern att erkänna nationalstatens fundamentala betydelse för att upprätthålla såväl demokrati som gemenskap. I sin egoistiska strävan att i egen person framstå som godhetens apostel — naturligtvis bara i snack, aldrig i handling — vill man kunna sparka på några som man kan döma ut som sämre.
Kommunismens planekonomi skulle uppnå det goda samhället. Det blev ett helvete där man lyckades. Nu ska det goda uppnås genom manifestation av egen förträfflighet som godhetsapostel. Det kommer också att leda till ett helvete när samhället faller sönder i anarki, laglöshet och gruppmotsättningar.

Rulla till toppen