Det folkliga upproret mot etablissemangen som startade med Brexit-seger i juni har fortsatt med Trump-seger i Amerika, och kan nu fälla ytterligare etablissemang i december.
Om vänsterregeringen i Italien förlora folkomröstning 4 december har premiärminister Matteo Renzi lovat att han avgår. Därmed blir folkomröstningen mer en förtroendeomröstning om regeringen än om själva sakfrågan på valsedeln: ska senaten förlora makten så att Italien i praktiken får en enkammarriksdag, som exempelvis Sverige.
Skälet till att regeringen vill bli av med senaten är att den har lika mycket makt som den andra kammaren i parlamentet. Och i senaten har regeringen inte majoritet.
Men som sagt, sakfrågan har hamnat i skuggan av regerings löfte om att avgå om inte reformen antas. Om regeringen förlorar blir det tredje valet i rad där etablissemanget åker på storstryk av en missbelåten väljarkår.
Bland bedömare råder delade meningar om vad en ny förlust för etablissemanget innebär för Europeiska unionen. Vissa menar att ett nej i Italien kan vara lika betydelsefullt om Brexit, medan andra säger att ett nej inte får effekter utanför Italien, rapporterar Daily Express i Italy referendum result could send shockwaves through markets and DESTROY Europe.
Politiska och mediala etablissemanget står också inför möjlig förlust i det Österrikiska presidentvalet, som också går av stapeln den 4 december. Presidentposten är bara ceremoniell, men kampen står mellan etablissemangets miljöpartist Alexander Van der Bellen och nationalisten Norbert Hofer.
Som vanligt har etablissemanget anklagat utmanaren för extrema åsikter. Men i förra veckan hade Hofer möte med israeliska politiker, bland annat tidigare socialministern Rafi Eitan, som också under sin tid i underrättelsetjänsten Mossad ledde operationen som fångade Adolf Eichmann. Och Eitan instämde i Hofers kritik mot islam och lyckönskade ”Österrikes näste president”, rapporteras i Hofer bei FPÖ-Event: “Werden beweisen, dass wir Freunde Israels sind”.
Folkets avgörande i Italien och Österrike kan självklart handla om sakfrågan och personvalet, men kommer också att tolkas i den allt tydligare skiljelinjen mellan gamla etablissemang och nya uppstickare. Kan etablissemangen med alla statens resurser och hela journalistkåren i ryggen behålla sin makt? Eller har en ny tids våg fått sådant momentum att utmanare vinner, vad frågan i valet än gäller?