Michael Moore fick rätt

Vänsteraktivisten och filmmakaren Michael Moore höll enmansshow under hösten, också sänd i SVT. Han ville självklart se Clinton som president, och varnade henne och etablissemanget för att ”rostbältet” (delstaterna med stora industrier) kan rösta mot henne. Han fick rätt. Det var där Trump vann valet. Moore som själv kommer därifrån ger insikt i hur väljarna resonerar:

De har inte haft semester på flera år. De sitter med någon kass variant av ObamaCare som inte ens ger dem huvudvärkstabletter. De har förlorat allt de hade. Utom en sak, och som konstitutionen garanterar dem: rösträtten.
De må vara utblottade, överkörda och slutkörda. Det kvittar. På valdagen har inte miljonären fler röster än den arbetslöse. En!
Så de berövade kommer i vallokalen att sätta ett stort jävla kryss för den kandidat som har hotat att vända upp och ner på systemet som förstört livet för dem – Donald J Trump.
De ser att eliten som har förstört livet för dem hatar Trump. Näringslivet hatar Trump. Karriärpolitikerna hatar Trump. Medierna hatar Trump.
Nu säger de, ”jag röstar på min fiendes fiende”.

Mer insiktsfullt än många andra.
Globaliseringen pressar lågutbildade hårt från två håll: dels flyttar industrijobb utomlands, till Asien och Mexiko. Dels innebär migrationen att lönerna i servicenäringarna pressas ner. Reallöneutvecklingen är negativ och man ser inga hopp om framtiden.
Samtidigt tjänar välavlönade dubbelt på globaliseringen: genom import blir tv-apparater och mycket annat billigare och samtidigt blir servicetjänster billigare med de nedpressade lönerna.
Detta skapar växande klyftor som etablerade partier struntar i. Därav motreaktionen mot makthavarna.
Men ska vi då ”bygga murar, sluta våra samhällen och bli rasister” som dessa etablissemang anklagande anser alternativet vara. Svaret är att staten måste lägga om den ekonomiska politiken och skatterna så att man parerar globaliseringens negativa effekter – utan att förstöra de positiva effekter som globaliseringen medför.
En sådan insats är att ta bort alla skatter för lågavlönade. Skatter kan inte betalas av de som tjänar minst. Det ansvaret får välavlönade ta på sig. Här uppstår svårigheter: hur ska skatterna tas ut utan att försvaga produktivitet och utveckling? Om det borde samhällsdebatten handla.
Men istället ägnar sig etablissemangen åt att föraktfullt tala om rasism om dem som lyfter problemformuleringarna. Det bäddar för än större splittring i samhället. Och skulden ligger på de gamla etablissemangen. Det är därför de förlorade brexit-omröstningen, det var därför de fick Donald Trump.