Ett ”kulturalistiskt” synsätt har tagit över från det gamla socio-ekonomiskt grundade politiska perspektiv med socialism mot liberalism. Det menar korrespondenten Bengt Lindroth i sitt bokreportage Väljarnas hämnd (som också avhandlas i förrförra inlägget).
Även om Lindroth tydligt står på de kosmopolitiska etablissemangens sida, är hans bok intressant eftersom han vill förstå vad som händer. Detta resonerande tonfall är lika ovanligt som spännande.
Mot slutet av boken skriver han om den växande EU-kritiska opinionen:
Sambandet är tydligt mellan å ena sidan bristen på samarbetsförmåga och nytänkande bland Europas politiska eliter, där de nordiska inte är några undantag, och å andra sidan populiströrelsernas framgångar till höger och vänster.
[E]tt talande exempel är när Alexis Tsipras, grekiska vänsterpartiet Syrizas ledare [och nu Greklands premiärminister], i en intervju 2012 i tyska Der Spiegel ansåg att orsaken till hans lands misär var ”Angela Merkels falska protestantiska principer”. Till saken hör att Merkel tidigare i ett flitigt åberopat anförande i Stuttgart kommenterat de överskuldsatta EU-staternas läge med en smått sarkastisk kommentar.
Hon sa att om de bara frågat vilken schwabisk hemmafru som helst ”skulle de som livsvisdom fått höra att det på sikt ju är omöjligt att leva över sina tillgångar”.
Om Merkels goda råd bäst låter sig härledas till klassisk protestantisk etik enligt mottot arbeta-och-spara kan förstås diskuteras, men i den akuta europeiska debatten är det intressanta Tsipras retoriska metod; att ställa förment protestantisk moral mot bysantinsk eller katolsk samhälls- och kultursyn. Nordeuropa mot Sydeuropa. Ungefär som under 1800-talets klassiska ”kulturkampf” i Tyskland, det katolskt tysk-romerska-habsburgska mot det protestantiskt preussiska. Är vi alltså där igen? Det verkar så.
Det kulturalistiska sättet att beskriva vad som sker i och runt Europa idag tar över, medan de gamla ekonomiskt-socialt grundade ideologierna om socialism och liberal marknadsekonomi känns otillräckliga.
Författaren skriver nostalgiskt om när FN var starkt och hur europeiskt mellanstatligt samarbete ”i progressiv riktning” växte fram och ”optimismen levde”. Nu har nationalism och pessimism medvind när mångkulturalismen och internationalismen misslyckats.
Det författaren inte går in på är varför den politiska/progressiva internationalismens optimism gått förlorad. Svaret är ju enkelt: utopierna hade inte med verkligheten att göra. När ideologiska fantasier styr politik blir det livsfarligt. Värst gick det i Kambodja där kommunisten Pol Pot dödade en tredjedel av landets befolkning i ett försök att uppnå det socialistiska, optimistiska paradiset.
Optimism fanns också länge hos sovjetbefolkningen. De slet hårt under 1930-, 40-, 50- och 60-talen därför att de fortfarande trodde på att den kommunistiska drömmen skulle uppfyllas, om inte för dem, så för deras barn. När man till slut förstod att optimismen saknade grund, bröt Sovjetunionen samman.
Var den optimismen något eftersträvansvärt? Naturligtvis inte. Det var en lögn.
Samma sak är det med mycket av nuvarande etablissemangs visioner om internationella och överstatliga drömmar. De är substanslösa och saknar varje förankring i verklighetens tuffa förutsättningar.
Lindroth ger intressanta beskrivningar av dagens utveckling i Norden och Europa, något väldigt få har gjort. Men efter den deskriptiva berättelsen behövs analyser kring den lilla frågan: varför?
Varför misslyckas etablissemangen, trots deras totala dominans i massmedia och deras enorma ekonomiska muskler i form av makt över hundratals miljarder i skattemedel?
Svaret kan också sammanfattas i ett litet ord: tillit. Närmare bestämt brist på tillit. Kosmopoliterna har helt enkelt inget stöd i befolkningarna. Allt färre utanför etablissemangen tror på visionerna om att gränslöshet leder till paradiset, snarare leder gränslöshet till allt hårdare motsättningar, allt starkare oro för kaos och att detta ytterst kan leda till våld och krig.
Det grundläggande problemet hos etablissemangen är att de glömt att all politik är lokal. För att skapa tillit och därigenom acceptans för förnyelse krävs att makthavarna bottnar i befolkningen, att de förstår och ser människors perspektiv i deras vardag. Etablissemang som längtar till Bryssel och ser ner på folket i Markaryd, Falun och Kiruna har inte en chans att få några större opinioner med sig. Så enkelt är det.