Visst är det ett märkligt fenomen? Journalister och krönikörer som oroar sig över ökad polarisering i samhället förmedlar alltid samma budskap: öka polariseringen! Håna dem du inte håller med! Tillvita dem de grövsta anklagelserna! Och sedan: klaga på polarisering igen.
Senaste exemplet kommer i Fokus där kolumnisten Ulrika Knutson skriver i Polariseringen oroar alla:
Medan de demokratiska partierna gör sitt bästa för att isolera alla som gullar med Sd börjar de med rätta oroa sig över den djupnande klyftan i väljarkåren – i hela Europa.
Jamen, det är ju just detta snorkiga, nedlåtande och “von oben”-beteende som orsakar att klyftorna djupnar.
Om Knutson och hennes kotteri kunde visa lite respekt för dem som inte håller med dem, kanske de bättre kunde förstå vad skilda synsätt handlar om. Och då upptäcka att det inte rör sig om extremism, utan om helt legitima värderingsfrågor.
Vore det inte så mycket trevligare, smartare och sundare att sakligt diskutera dessa värderingsfrågor, snarare än att kalla alla man inte till 100% håller med för “nazist!”
Med dessa glåpord avslutar man omedelbart alla vettiga samtal och är den som aktivt manar på polarisering. Medieröster som Ulrika Knutson är de värsta bovarna i att omöjliggöra seriösa samtal om de värderingsskiljaktigheter som finns men som ryms inom ett legitimt demokratiskt perspektiv.
Hur långt ska fördumningen få gå innan de inser hur trångsynta de själv är?