Förre utrikesreportern för New York Times och Guardian, Stephen Kinzer, skriver i Boston Globe att Donald Trump, trots vissa tvivelaktiga uttalanden har haft ett positivt inflytande på Amerikas utrikespolitik genom att våga utmana rådande dogmer, Trump’s refreshing foreign policy heresy:
Men ändå, han har vågat ifrågasätta de förstelnade principer som formar USA:s utrikespolitik och för det förtjänar han vår tacksamhet. Trump har konsekvent vägrat att acceptera den internationella politikens mantra (…) och det har skapat panik i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget. Det är befriande att se.
Washingtonpolitiken bygger på en rad bedrägliga principer som inte bara är utgångna utan också underminera Amerikas nationella säkerhet. Våra ledare knäböjer reflexmässigt inför dessa falska premisser: världen är i oändliga konflikter mellan gott och ont, folk överallt vill att USA ska delta i fighten för det goda, och denna kamp måste föras med vapen eller hot om attack eftersom bara vapenmakt kan vinna över ondskan.
Trump är den förste seriöse presidentkandidat under detta århundrade som inte verkar bryr sig om detta mantra. Vissa av hans utrikespolitiska uttalanden låter som någonstans mellan okunniga till skrämmande, men andra är häpnadsväckande realistiska. Oavsett hur presidentvalrörelsen slutar kommer den att bli ihågkommen tack vare Trumps villighet att avvisa den förstelnade utrikespolitiska dogmen.
Istället för att fördöma president Putin föreslår Trump att man behandlar honom som en part man kan förhandla med. (…) På fråga om USA:s åttagande att försvara Japan och Sydkorea, svarar han ”Det finns en punkt när vi helt enkelt inte kan göra mer.” Han tillade, ”Vi spenderar miljarder på Saudiarabien och de badar i pengar. Och jag frågar: varför?”
Trumps uppfattning om det fruktansvärda kriget i Syrien är också logiskt. Han beskriver nuvarande policy att motsätta sig Assads regering som ”galet och idiotiskt”. Och pekar på det som borde vara uppenbart, ”USA:s största problem är inte Assad. Det är IS.” Det skapar förhoppningar om att en president Trump skulle överge planen att avsätta Assad och fokusera på den främsta fienden i Syrien.
Ja, Trump ligger rätt i tiden utifrån amerikanskt perspektiv. USA har inte fått något erkännande för det ansvar man tagit som supermakt. Tvärtom, man har fått utstå skoningslös kritik inte minst från medier och vänstern i Europa. Då är det inte mer än rätt att USA drar bort sina militära resurser och minskar sina engagemang.
En läsare påpekar, efter tidigare inlägg om hur USA träder tillbaka från rollen som ”världspolis”, att storpolitiken var som lugnast under Pax Britannica och Pax Americana, det vill säga då världsordningen dominerades (såväl ekonomiskt, politiskt som militärt) av Brittiska imperiet och senare av USA. När Pax Britannica försvagades runt 1900 blev resultatet första och andra världskriget.
Vad blir konsekvensen när USA drar sig tillbaka?