I Dagens Industri tar PM Nilsson upp två exempel ur vår generösa välfärdsstat som lockar många att komma till Sverige, inte för att arbeta utan för att leva på bidrag. Våra bidragssystem är välmenande, men de är också generella och öppna för alla som rest till Sverige enkom för att utnyttja.
I ledarartikel, Dra upp gränser för välfärden, lyfts först efterlevandestödet fram, avsett för unga vars föräldrar dör:
Det räcker med att uppge att föräldrarna är döda för att utbetalningen ska komma i gång och i vissa fall har man beviljat retroaktiv utbetalning två år tillbaka i tiden. Att detta har varit en faktor för att ungdomarnas ursprungsfamiljer väljer Sverige som mottagarland är ganska givet. (…) Principiellt är det tveksamt att föräldralösa barn från andra länder har rätt till en slags pension som grundar sig på att föräldrarna har arbetat och pensionssparat i Sverige, men så länge de ensamkommande var få reagerade ingen på att Pensionsmyndigheten inte gjorde skillnad på barn och barn. Det generella systemet stod fast.
Ett annat system som inte tar hänsyn till om man tillfört Sverige någonting är föräldrapenningen:
Ett exempel på incitamentsproblemet är den liknande generella synen på föräldrapenningen. Tills nyligen hade alla rätt till föräldrapenning fram till att barnet fyllde åtta år, vilket underlättade pusslet kring barnens sommarlov. Den rätten gällde även om man invandrat med barn under åtta år, vilket gjorde att många mammor inledde sin vistelse i Sverige med många års retroaktiv föräldraledighet. Reglerna ändrades därför för alla och nu gäller fyra år. Föräldraförsäkringens flexibilitet har försämrats, men problemet med invandrade mammors utanförskap kvarstår.
Självklart borde dessa välfärdssystem enbart gälla svenska medborgare och att man varit svenska medborgare när det som berättigar till bidrag inträffat (föräldrars död och barns födelse). De med uppehållstillstånd eller är EU-migranter har inte uppfyllt några skyldigheter och har därför ingen moralisk rätt att kräva några rättigheter.
Problemet har länge uppmärksammats av Sverigedemokraterna och nu har Moderaterna börjat inse att här finns en viktig principfråga. Välfärdssystem som byggt på “rätt till bidrag för alla” måste nu justeras så att det framgår vilka skyldigheter man ska ha uppfyllt för att vara berättigad till rättigheter. Det finns ingen stat i historien som överlevt utan att skapa en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Sverige är en stat ur balans på denna punkt. Det måste justeras, innan hela välfärdsstaten rasar samman.