Kommer Miljöpartiet att lära något av sin djupa kris? Det är frågan. I Sydsvenskan menar man att det berömda öppna brevet från språkrören är ett tecken på att man insett allvaret. MP-brevet citeras och kommenteras, Spirande gröna insikter:
“Ett uttalande från en miljöpartist ska inte kunna uppfattas ha antisemitiska eller andra rasistiska förtecken eller underblåsa rasism”, står det i det öppna brevet. Att det alls ska behöva påpekas är i sig anmärkningsvärt.
Men ett brev är enkelt att skriva. Är detta bara en vision i ord, framtvingade av krisen, eller tecken på djupare självinsikt?
I Expressen påpekar statsvetaren Fredrika Lagergren att Miljöpartiets filosofiska kärna är grupprättigheter och enligt dess logik är det intolerant att ta avstånd från invandrare med för svenska förhållanden oacceptabla värderingar, Tydligt att MP vill hålla fast vid sin partikultur:
Föreställningen om grupprättigheter har numera en tydlig koppling till teorier om mångkulturalism och identitetspolitik med begrepp som rasifiering, islamofobi och intersektionalitet i fokus. Inom Miljöpartiet är det en bärande princip att låta representanter för olika grupper delta i partiets arbete. Mångfald är ett värde i sig vilket innebär att valberedningar strävar efter att få en balans mellan olika grupper.
Den senaste veckan har vi kunnat se hur Miljöpartiet brottas med sin egen ideologi och strävar efter att upprätthålla sin egenart. Miljöpartiets agerande för att hantera den uppkomna situationen genom passivt avvaktande och vädjande medlemsbrev, visar tydligt att de har för avsikt att värna den decentraliserade individualiserade partikulturen.
Mångkultur betyder just acceptans av det som strider mot svensk kultur. Mångkulturalism betyder att man exempelvis kan tycka om palestinier som vill döda judar. Om man inte respekterar deras synpunkt på värderingar är man inte mångkulturell, då omfattas man av gammal vanlig svensk och västerländs kultur. Mångkulturalism betyder att acceptera barbariska värderingar som vi i väst lämnat bakom oss sedan flera hundra år.
För att tro på löftet om att Miljöpartiet inte längre ska underblåsa rasism måste partiet göra en rad omsvängningar på djupet, inte bara på ytan. Det tydligaste beviset på att en djupare kursändring skett skulle vara att partiledningen tar avstånd från palestinskt våld mot israeler och utan omsvep uppmanar palestinska organisationer att erkänna Israel och inleda fredsförhandlingar på den grunden.
Sedan borde man klart och tydligt ta avstånd från föreställningen om grupprättigheter som står i konflikt med individens medborgerliga fri- och rättigheter. Man måste med andra ord släppa Muslimska brödraskapets värderingar och ansluta sig till de västerländska.
Kommer det att ske? Kanske. Men risken är stor att man gör det med dubbla tungor, där man ändå ger öppningar som solidariserar sig med grupprättigheter före individuella fri- och rättigheter, just för att inte stöta bort dem med värderingar som är oacceptabla.