Till slut har även medier börjat ta Donald Trump på allvar. Och de upptäcker att han, bakom de bombastiska och populistiska tillställningarna, faktiskt har sammanhängande politiskt tänkande. Inte minst på det område där han fått mest kritik och oftast utmålats som en dåre: Amerikansk utrikespolitik.
Nu erkänner både vänstertidningen New York Times och tidskriften Foreign Policy att det till och med kan vara så att den ende ledande politikern som har en sammanhängande policy för vår tids globala maktspel är Trump.
Foreign Policy skriver i Donald Trump has a coherent realist foreign policy:
Även om det gör ont att säga det, så är Donald Trump listig som en räv. Trots hans bullriga skryt, trots motsägelser, felaktigheter och nästan total avsaknad av verkliga fakta: Trump artikulerar en sammanhängande vision om internationella relationer och Amerikas roll i världen.
Enligt Trumps världsbild har USA blivit en försvagad stormakt, och han vill återetablera dess roll i världen genom den mekanism som gäller inom ekonomiska förhandlingar, vilket framgår i en lång interju i New York Times. Han närmar sig nästan varje aktuell internationell konflikt genom en prisma av förhandlingar, även när han är oprecis om strategiska mål. USA har, enligt Trump, ”blivit lurat och hånat under många år av folk som varit smartare, slugare och tuffare. Vi är den store översittaren, men vi är inte smart ledda. Och vi har systematiskt blivit lurade av alla.”
Trump har inget emot att betraktas som en översittare, men han vill inte att USA ska bli blåst på konfekten. Därför är han villig att sluta köpa olja från Saudiarabien om de inte bekämpar IS på allvar, begränsa Kinas exportmöjligheter till amerikanska marknader om Peking fortsätter sin expansiva politik i Sydkineskia havet, och överge allierade inom Nato om de inte drar sitt lass.
Till de som kritiserar det som ser ut som Trumps motsägelser — hans vaghet om hans strategiska mål, eller hans villighet att framföra publika hot — erbjuder han ett enkelt och Machiavelliskt svar: ”Vi behöver oförutsägbarhet.”
En effektiv förhandlare spelar sina kort nära bröstet, enligt Trump. Han låter ingen veta hans verkliga gränser, och han behåller alltid sin möjlighet att framföra en trovärdig bluff. Till New York Times säger han, ”Om jag vinner vill jag inte vara i en situation där jag sagt vad jag vill och inte vill göra. Jag vill inte visa korten. Jag vill inte att de ska veta mina verkliga avsikter.”
Trump ger inte mycket för varken neokonservativ eller liberal interventionism, han menar att de tillåtit sina amerikanska värderingar förblinda dem och bortse från USAs verkliga intressen och USAs begränsade makt. Han ger ännu mindre för multilaterala diplomater. De är också villiga att kompromissa och förhandla bort USAs intressen i utbyte mot plattityder om vänskap. För Trump ska USAs allierade, på samma sätt som affärspartners i näringslivet, svara på frågan: ”Vad har du gjort för mig på sistone?”
På sitt oefterhärmliga vis har Trump erbjudit en mäktig förändring av många antaganden som framförs av Washingtons utrikespolitiska elit. Om traditionella demokrater och republikaner vill utmana Trump måste de bli seriösa och förklara varför hans vision av världen inte är rimlig och de måste göra det utan att falla tillbaka på tröttsamma klichéer.
Trumps vision av världen, och hans uppfattning om statsmannakonst, är inte något man måste gilla, men den speglar en ganska sammanhängande teori om internationella relationer. Den är realistisk, handlingsinriktad och Machiavellisk, och den kräver ett seriöst, genomtänkt och icke-passivt svar.
Om de av oss inom utrikespolitiska etablissemangen inte bryr oss om att erbjuda ett alternativ, är Donald Trump i Vita huset inte mer än vad vi förtjänar.
Så sant. Till dem som fortsätter utmåla Donald Trump som någon slags byfåne, borde man påminna om barnramsan: “han som sa’t, han va’t”.
Se mer: New York Times i Transcript: Donald Trump Expounds on His Foreign Policy Views.