I går hörde jag Bill Clinton döma ut sin efterträdare som demokratisk president, Barack Obama: ”Om du tror att vi kan lyfta tillsammans, om du tror att vi till slut kan lägga det förfärliga resultatet (awful legacy) av de senaste åtta åren bakom oss, då borde du rösta på Hillary”.
Men det är inte bara på vänsterkanten i USA där tidigare ledare attackerar sina efterträdare.
I Sverige har förre S-ledaren Håkan Juholt gått till generalangrepp i Dala-Demokraten mot nuvarande partiledning, Löfven driver fel politik:
– Vi reducerar oss själva medvetet till ett parti med mindre uppgift och mindre själ. Väljarna ser inte skillnad på oss och andra längre. Det är förnedrande. Det är självamputering.
– Socialdemokraternas största uppgift är att få fler människor att se fram emot morgondagen. Därför måste vi påbörja en resa in i framtiden och visa hur vi tar oss dit. Visioner och utopier utan en förd politik, det är dagdrömmeri. Men politik utan visioner är en mardröm. Vi sitter fast i det senare idag.
– Som partiordförande pratade jag om ojämlikhet. Jag pratade om den växande skolsegregationen. Vi är det land i västvärlden där den ökar som snabbast och vi borde göra till vår gärning att stoppa den. Men 2014 gick vi istället till val på att höja vissa lärares löner. Det gjorde mig ledsen. Socialdemokratin väljer nu att justera på marginalen – stora delar av samhällsförändringen väljer vi att inte ta oss an.
I takt med att kulturvänstern och medievänstern blir allt mer radikal och sekteristisk, flyr väljarna en Socialdemokrati som är i otakt med tiden. Vad ska vänstern stå för? Revolution och konfiskation av välavlönades inkomster och lägenheter på Östermalm, det som DN tycks vara lockat av? Eller att lyssna på den förkrossande majoritet som vill begränsa invandring och värna välfärd för dem som byggdes upp samhället?
Tydligen ett svårt val. Och därmed enkelt för väljarna att lämna.