Författaren och kritikern Torbjörn Elensky skalar av utrikespolitiska debatten ett av de outtalade lagren av ideologier. I nya numret av Axess klär han av de svenska etablissemangtens vurm för diktaturer och mördare i det som en gång kallades “tredje världen”, men som inte längre är ett användbart begrepp, I Palmes fotspår:
Tredjevärldismen framförs vanligen inte som en ideologi i sig, utan gömmer sig i bakgrunden, som en gammal tapet som målats över, men vars struktur fortfarande lyser igenom färgen, om man betraktar väggarna ur en viss vinkel i rätt belysning. Den artikuleras inte, men påverkar ändå hur vi talar om utveckling, miljö, migration och flera andra av vår tids stora frågor, och det är i hög grad utifrån den, och Sveriges särskilda roll som de förtryckta massornas vän, som vi betraktar oss själva som ”globalt samvete” och ”moralisk stormakt”. Det är därför jag vill kalla den för en överideologi.
Elensky konstaterar att Olof Palmes engagemang “gjorde honom några år till en central, samlande genstalt för tredjevärldismen i västvärlden”. Och att det är den roll som Palme hade som nuvarande utrikesministern Margot Wallström försöker blåsa liv i. Under sina tal utomlands poängterar hon att “hon reser i Olof Palmes fotspår”, eftersom han “symboliserar den svenska solidariteten med tredje världen”. Däremot talar Wallström vagare om demokrati och yttrandefrihet.
Till tredjevärldismen hör inte bara drömmen att de fattiga massorna ska kasta av sig oket av västvärlden och kapitalismen, utan de ska också befria oss i de rika länderna, som är offer för förtrycket samtidigt som vi är delar av det. Vi är egentligen de mest utsatta, för vi lever i synd (…)
Detta ”vi” är något som inte går att undfly om du är västerlänning, och vit och cis-man allra minst. Här hänger tredjevärldismen samman med de extremare delarna av feminismen och antirasismen: det handlar om strukturer, i en typ av analys som gärna refererar till det marxistiska arvet, även om detta också mest är en ideologisk skugga i bakgrunden, och inte något seriöst använt analysinstrument längre, utan snarare en attityd, en känsla, översatt till slagord som inte tål någon diskussion.
Så som vita svenskar är vi skyldiga, enligt tredjevärldismen:
Det är att bära på en kollektiv skuld, en gemensam arvsynd faktiskt, som det enbart går att befria sig från styckevis och delt, genom bistånd och flyktingmottagning i första hand, men i de mera radikala varianterna helt enkelt genom att vi i västvärlden tar vårt välstånd och finfördelar det över hela världen i den globala rättvisans namn.
Margot Wallström vill helt enkelt ta svenskar tillgångar och föra över förtjänsten av vårt slit till de stackars människorna långt borta.
Det är obegripligt att inte fler utmanar tredjevärldismen och avslöjar dess hyckleri som i grunden är rasistiskt, där vi i väst är skyldiga enbart på grund av vår hudfärg. Detta trots att världens välstånd i alla viktiga avseenden uppstått tack vare västvärldens kreativitet, entreprenörskap och vetenskapliga forskning.
Det är tid att sluta skämmas över vår civilisations framgångar. Vi kan och ska vara stolta över det som skapats. Och vi borde begära att övriga världen visar tacksamhet över att vi delar med oss av allt det goda vi skapat. Och de som mest ägnar sig åt att mörda och slakta sina befolkningar borde inte ses som hjältar, utan som de destruktiva och svinaktiga aktörer de är.
Och vi borde avslöja Margot Wallström och alla andra tredjevärldsivrare som de missledda och obegåvade medlöpare till förtryck och våld som de faktiskt är.