I Bryssel ska regeringscheferna idag göra upp med Storbritannien om regler som underlättar för britterna att i en kommande folkomröstning stanna kvar i EU. Känsligast är regler kring bidragssystemen. Storbritannien vill kunna undanta nyanlända EU-medborgare från sociala bidragssystem i ett antal år från att de anlänt. En sorts karens till bidragspengar.
I Sverige diskuterar vi om låglönejobb kan vara moraliskt acceptabla, eller om analfabeter ska gå in på de relativt höga ingångslöner som kollektivavtal stipulerar. Det senare innebär i praktiken att nästan hälften av de som kommer till Sverige aldrig jobbar i resten av sina liv. Skattebetalarna får betala deras livslånga bidragsberoende. (Och någon tacksamhet för försörjningen kan man inte vänta, snarare anklagelser om rasism.)
I Expressen skriver Gunnar Wetterberg, som arbetat i S-styrda regeringskanslier, Fler låglönejobb kan göra vården bättre:
[M]ånga sjuksköterskor söker sig bort från sjukhusen (…) En del av förklaringen är att många vårdjobb blivit tyngre, men också att innehållet trivialiserats. Någon måste fortfarande springa med prover till labbet, hålla efter hygienen och städningen, se till att patienterna får sin mat och att förråden fylls på – och i takt med att sjukvårdsbiträdena rationaliserats bort har allt fler okvalificerade uppgifter smugit in i de välutbildades arbetsscheman. I detta ligger en uppenbar möjlighet till klok förändring.
I en rapport (Vårdens skilda världar, Timbro 2001) riktade jag kritik mot att man tagit bort biträden och vaktmästare inom vården, vilket innebar att sjuksköterskor fick bädda sängar. Det är knappast en vettig rationalisering. Är Sverige nu, 15 år senare, beredda att ompröva denna misslyckade “kompetenshöjning”, som man kallade det när man tog bort vårdbiträdestjänsterna? Kanske. Wetterberg skriver:
Det var ett misstag att ta bort sjukvårdsbiträdena. Genom att anställa fler för att ta hand om sjukhusens servicebehov kan den vårdutbildade personalen koncentrera sig på vården. (…) De nya jobben skulle bli utmärkta och meningsfulla avstamp in på arbetsmarknaden. Det är precis den öppning som både nyanlända invandrare och skoltrötta tonåringar skulle behöva.
Men man skulle kunna gå ett steg längre. Även de som inte kan svenska och som inte har gått någon utbildning alls borde sättas i arbete. Ett alternativ till Storbritanniens tanke om att hindra nyanlända från att få bidrag, vore att börja tillämpa en ny princip inom Socialsverige: inga bidrag utan motprestation.
För den som vill ha pengar av det offentliga, måste man först utföra ett arbete. Det finns enklare jobb än sjukvårdsbiträden. Att hålla rent på gator och i parker, till exempel. Det skulle bli det första steget in i det svenska samhället. Och en viktig moralisk läxa: i Sverige får man inga pengar om man inte jobbar.
Förr i tiden hade vi beredskapsarbeten, som just var till för arbetslösa utan utbildning. Alla bidragssystem (som inte har med försäkringar att göra) borde intimt kopplas till en arbetsorganisation, där man får utföra arbete innan man kan kvittera ut bidrag. Ingen dagersättning från Migrationsverket utan att man utfört visst arbete.
Det kan vara ett bättre alternativ än att under viss tid exkludera vissa grupper från välfärdssystemen. Tänk om vi kunde ha en diskussion om dessa ting. Men ack, vad tyst det är.