Finlands president: värna västliga värderingar

Republiken Finlands president höll ett intressant tal vid finska riksdagens öppnande i veckan. Det har naturligtvis blivit kallat rasistiskt eftersom det problematiserar den verklighet med stora folkvandringar vi har att hantera. Rasist är numera liktydigt med den som erkänner samhällsproblem. Antirasist är tydligen den som döljer verkligheten och hemfaller åt demagogi. Snacka om antiintellektuell urholkning av begrepp.
Så här sa president Sauli Niinistö, ett tal som fått internationell uppmärksamhet:

Migrationsproblemet är djupgående. Europa, Finland, det västerländska tänkesättet och värdesystemet – allt detta har blivit utmanat.
Förändringen är drastisk – så sent som för något år sedan exporterade vi våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.
Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.
(…) Människosmugglare exploaterar och skor sig på dem; det handlar om en ofantlig illegal affärsverksamhet. Ofta sätter de resande livet på spel. Det finns också en risk för att flyktingarna utnyttjas som spelbrickor inom cynisk maktpolitik.
[Många] förundrar sig över att man inte redan har [stängt gränserna]. Det finns en förklaring. Nu närmar jag mig pudelns kärna. Man har ingått internationella överenskommelser, man har antagit EU-direktiv och stiftat nationella lagar, och tanken har varit vacker och riktig – att alla som lider nöd ska få hjälp.
I praktiken går det till så att var och en som kan säga ordet ”asylum”, asyl, har tillträde till Europa och Finland. Detta lilla ord ger på sätt och vis en subjektiv rätt att ta sig över gränsen. Även den som saknar en riktig grund för sin asylansökan får genomgå en fullständig utredning, som rentav kan ta flera år i anspråk, och kan därefter undgå tvångsåtgärder om förutsättningarna för asyl inte uppfylls. Man kan alltså stanna kvar dit man kommit på felaktiga grunder.
Och nu till själva dilemmat, som är djupt förankrat i våra värderingar.
Europa klarar inte av den okontrollerade folkvandringen länge till. Om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman. Då leder strävan att göra gott till att alla får lida.
De flesta, om inte så gott som alla, begränsande åtgärder har misstänkts strida mot internationell rätt och internationella överenskommelser. Det leder till att man inte kan göra det som nödvändigt borde göras för att man ska kunna undvika att alla får lida.
Man har också föreslagit att de internationella flyktingkonventionerna borde ändras. Att gå den vägen tar lång tid och leder knappast till en lösning på den akuta situationen. (…)
Det finns alltså inga goda alternativ. Vi måste överväga om vi ska värna om europeiska värderingar, européer och dem som lider verklig nöd, eller om vi strikt ska värna om internationella åtaganden utan att bry oss om övriga konsekvenser. (…)
För det första måste den europeiska värdegrunden och ordningen tryggas, det måste vara fullständigt klart. För det andra ska vi hjälpa dem som lider nöd och blir utsatta för förföljelse. Nu kan vi inte hjälpa dem som söker något bättre och känner att de har en svår situation eller framtid i sitt eget land.
Europa söker fortfarande en balanserad lösning. Nu agerar många regeringar på egen hand, och enbart med tanke på sig själva eller för att hota och skrämmas. Vi måste komma till en punkt där någon erkänner att vi här och nu inte klarar av att fullgöra alla åtaganden i de internationella överenskommelserna. Det är ju det som de nationella förslagen till största delen handlar om.
Det bästa är att erkänna fakta, och bäst, att detta erkännande kommer från EU, som går in för gemensam gränskontroll, en bromsning av flyttningstrafiken och försnabbade avvisningsprocesser och på det sättet röjer en väg till trygghet för dem som lider den största nöden.

Presidenten har en uppenbar poäng som inte diskuterats: de internationella traktatens skuld till den oförmåga som Europas länder visat och som förvärrat problemen genom att ha skapat en stelbenthet i otakt med tiden.
Vissa grundläggande värderingar ska vara skrivna i sten, som medborgarnas fri- och rättigheter. När det kommer till praktisk lagstiftning om regler för resor över landgränser kan den inte vara lika rigid. Men så har det i praktiken blivit när man lyft upp regelverken på europeisk nivå. Ingen kan rucka på paragrafer utan åratal av förhandlingar. År som inte finns när nya situationer uppstår.
Nationalstaterna har blivit ställda och utlämnade när man lämnat makten över regelverken till överstatlig nivå. Det försvagar möjligheterna att värna våra värderingar och våra samhällsmodeller.
Det är denna insikt som president Niinistö förmedlar. Det är ovanligt skarpsinnigt för att komma från en etablerad politiker. Självklart måste denna förut dolda men negativa aspekt på internationella traktat diskuteras och vägas in i framtiden.
Jag kommer att tänka på de aktuella analyserna av första världskriget, som pågick för ett hundra år sedan. Många historiker menar nu att de internationella allianser som bildades för att trygga freden i själva verket blev orsaken till krigsutbrottet. När ententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) ställdes mot centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern) blev det omöjligt att förhindra storkrig även om bara någon av alliansernas medlemmar hamnat på kollisionskurs.
Är det ett liknande kolossalt misslyckat och kontraproduktivt internationellt samarbete vi ser nu?
Den frågan tål att diskuteras.