Floridasenatorn Marco Rubio är den republikan som klarar sig bäst av politikerna i skuggan av ickepolitikerna Donald Trump och Ben Carson i presidentvalrörelsen.
Därför utsätts han nu för attacker från alla håll. Demokraten Hillary Clintons kampanj satsar tid och resurser för att fråga: “Vad döljer Rubio?” och New York Times (propagandablad för vänsterkandidater) lyfter fram gamla (och avfärdade) anklagelser mot Rubio att han använt partiets kreditkort för privata utlägg. Medtävlare inom republikanerna, Donald Trump och Jeb Bush, anklagar honom för att ha dålig koll på sin privatekonomi, och därför inte borde få ansvar för USA:s.
Men Rubio har en tydlig strategi för hur han ska möta angreppen och vänder dem till sin egen fördel. Han frågar, “Vill du ha en president som lever lyxliv, eller hellre en som levt vardagslivet?” (Would you rather a president who is above it all, or who has lived it all?)
Wall Street Journal skriver, From Rags to Rubio:
Marco Rubios svar har varit att öppet medge att han växte upp i en fattig familj och själv kämpat för att få privatekonomin att gå ihop, med undertonen att denna erfarenhet gör honom mer kvalificerat att bli president eftersom han är som amerikaner är mest. I en Fox News-intervju i onsdags sa han, “Jag anser att det vore en bra sak för landet att ha en president som vet vad det betyder att se bostaden förlora i värde på grund av oansvarigt agerande från bolåneinstitut och centralbank. Jag tror det vore bra med en president som vet hur det är att ha studielån. Någon som levde från hand i mun.” Rubio satsar på att hans egen livshistoria skapar en autentisk och äkta känsla kring hans argument om att amerikaner förtjänar fler möjligheter.
Det är raka motsatsen till den strategi som miljardären Donald Trump tillämpar. Trump gör sin förmögenhet till en fördel eftersom han inte behöver samla in pengar till sin kampanj och därmed bli “köpt”. Trump är sin egen, medan han anklagar alla andra kandidater att vara i händerna på särintressen som finansierar deras kampanjer.
Jag måste erkänna att jag gillar Trumps ansats. Bara den som är rik är självständig, och visst vill man att politiker ska vara självständiga. Argumentet är nytt och fräscht, men håller det om man tänker efter? Det kan ju inte bli så att bara miljardärer kan väljas till politiska ämbeten. I långa loppet är Rubio-strategin mer solid. En kandidat måste kunna bevisa sin begåvning på andra sätt än att vara skicklig med pengar.