I Expressen skriver Lotta Gröning, Var är alla politiker som tar ansvar?
Solidariteten är svårt att tvinga fram, den måste vara frivillig. Lars Trädgårdh, professor i historia, sa i en radiointervju att det primära ansvaret som politikerna har är gentemot sina egna medborgare. Välfärdsstaten, menade han, är som ett försäkringsbolag och politikerna måste för att behålla förtroendet leva upp till kontraktet med medborgarna. Det är så tydligt att just där brister det i dag. Förtroendet för politikerna sjunker, SD gör stora framsteg och … [lägg] sedan till det värsta av allt, den ökande extremismen och inte minst bränderna mot tilltänkta flyktingförläggningar … Jag undrar var alla politiker som tar ansvar har tagit vägen?
Svar: de är så upptagna av att leva upp till de utopiska drömmarna om mångkultur att de inte vågar ta itu med verkliga problem. Resultatet blir inte mångkultur utan ökade motsättningar och förlust av den tillit som är världsunik för nordiska länder.
Här har Bo Rothstein fel när han på DN-Debatt skriver, Ett tillitsfullt samhälle klarar att ha stor etnisk mångfald:
Vi kan visa att i regioner där rättfärdigheten hos myndigheterna uppfattas vara hög, där har en stor etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten. Det är bara där befolkningen uppfattar korruptionen som hög och myndigheterna som orättfärdiga som stor etnisk mångfald skapar låg social tillit.
Men myndigheterna missköter sina uppgifter i migrationskrisens spår. Lagarna gäller inte längre. Så fort det handlar om migranter tillämpas inte svensk lag. Hela vår rättsstat framstår som en papperstiger.
Och korruptionen ökar. Svenska pass i tusental hamnar i människosmugglares händer, bidragsfusket ökar i allt från VAB-ande föräldrar till ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan som misstänks för bidragsfusk i mångmiljonklassen. Ingen håller på regler längre. Och moralupplösningen börjar i toppen, hos EU (där varken Dublinförordningen eller Schengenavtalet upprätthålls) och sprider sig likt en löpeld nedåt i samhället.
Ockupationer av annans mark framställs som en rättighet i vida kretsar. Allmännyttan låter utländska medborgare gå före svenska i bostadskön. Skolresultaten kommer att sjunka ännu lägre eftersom ingen tycks anse att studiero ska råda under lektionstid. Försäkringskassan har slutat polisanmäla bidragsfusk eftersom så många av de misstänkta kommer från utlandet. Det är bara att köra på! Riv ner, förstör och stjäl är de nya motton som partierna inte tycks ha något emot. Tror verkligen Rothstein att svenska folket kommer ha fortsatt tillit till sådan statsapparat?
Rothstein pratar om ett samhälle som inte längre finns: det Sverige där svenska värderingar var självskrivna. Rothstein begår samma misstag som andra akademiker som i invandringsfrågor hänvisar till situationen före 1970-talet. Men det är bluffmakeri. Migranter före 1970 fick inga bidrag, inga förläggningar, inga särkrav tillgodosedda. Nej, de fick arbeta från första dagen! Den situationen går inte på något sätt jämföra med dagens, då man knappt hinner sätta sin fot på svensk mark innan man kräver alla sociala rättigheter som någonsin går att uppbringa.
Ambitionen borde naturligtvis vara att återskapa dessa äldre förhållanden då migration fungerade, och skyldigheter kom före rättigheter. Men det vill inte något etablerat parti stå för. Det regering och riksdag nu gör är att i snabb takt förstöra århundraden av mödosamt uppbyggd och världsunik tillit i samhället.