S-M-samarbete skadligt för demokratin

Efter Decemberöverenskommelsens fall kommer, som brev på posten, krav på att de två största partierna ska samarbeta om ekonomi, migration, ja, om allt möjligt. Decemberöverenskommelsen var ett sätt att upprätthålla blockpolitiken och därmed svenska folkets möjlighet att välja mellan olika regeringsalternativ. När överenskommelsen sprack, skapas ett tryck för att istället göra motsatsen: samarbeta över blockgränsen.
Avanza rapporterar:

Moderaterna får hård kritik från näringslivshåll för att man avfärdar regeringens samarbetsinvit och tvingar Stefan Löfven i knät på Vänsterpartiet.

Sydsvenskan skriver i Märkliga moderata manövrer:

Nyligen avvisade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé en trevare från finansminister Magdalena Andersson (S) om samarbete kring den ekonomiska politiken. ”Det är inte vår uppgift att lösa Stefan Löfvens budgetunderlag”, säger Tobé. Istället för att försöka lirka loss Löfven från Sjöstedts omfamning förblir taktiken att tvinga honom kvar, tvinga honom att föra en vänsterpolitik som M-ledaren Anna Kinberg Batra och Tobé återkommande beskriver som skadlig för Sverige. Vad Moderaterna håller på med framstår som en allt större gåta.

Men det är ingen gåta. Ett samarbete S-M betyder att det borgerliga alternativet upphör vara ett regeringsalternativ.
I nästa riksdagsval skulle väljarna bara erbjuda ett regeringsalternativ: fortsatt S-M-styre. Ingen annan konstellation skulle kunna utmana denna.
Om väljarna bara har ETT alternativ till vilka som får regeringsmakten kan vi inte längre tala om demokrati. Så här fungerar diktaturer som Nordkorea.
Men jag förstår talet om ”samarbete över blockgränsen”. Man tänker kortsiktigt. De vill göra Socialdemokraterna lite mindre vänster. Och då kan man kompromissa med frihetliga värderingar. Det blir lite lagom vänster, så som vi är vana vid.
Men skillnaden är att denna mildare vänsterpolitik hade folkmajoritet under stora delar av 1900-talet. Men nu krävs alltså borgerligt stöd för att upprätthålla mild vänsterpolitik. Och därmed att Alliansen som trovärdigt regeringsalternativ upphör.
Det demokratiska priset är för högt, enligt min mening.
Och bakom allt tal om blocköverskridande ligger naturligtvis den faktor man inte vill tala om: Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Både decemberöverenskommelse och S-M-samarbete har sin förklaring i SD:s framgångar. Utan deras framgångar hade inget av detta ens diskuterats.
Så blocköverskridande samarbete är lika manipulativt som någonsin decemberöverenskommelsen. En manipulation för att komma runt SD.
Och den som inte håller med mig om att det demokratiska priset för S-M-samarbete är för högt kanske bör betänka att om S-M blir ett regeringsalternativ har SD ökade möjligheter att växa och bli det enda trovärdigt regeringsalternativet till detta gamla etablissemang.
Grundfrågan här är var den största ideologiska spännvidden finns. Är det mellan socialistisk/planekonomi kontra frihet/marknad eller är det mellan i princip fri invandring kontra begränsad invandring?
Om skillnaderna är störst mellan socialism kontra frihet bör de borgerliga samtala med Sverigedemokraterna och se om de kan utgöra ett passivt stöd till blå politik. Då kan vi slippa allt spekulerande om samarbetsalternativ. Röda socialistiska partier har på ett århundrade inte haft ett så svagt stöd i Sveriges riksdag som nu: socialistiska partierna S+V har 36,7 procent av väljarna bakom sig. De icke-socialistiska har 52,3 procent (har här inte räknat in MP någonstans).
Men tydligen anser inte dessa partier att den avgörande skärningspunkten går mellan socialism och frihet utan mellan i praktiken fri invandring och de som vill begränsa den — även om de aldrig erkänner att de driver en politik för fri invandring.
Här har vi kärnan till krisen: De partier som låter en i praktiken fri invandring omöjliggöra en icke-socialistisk regeringsmajoritet vägrar erkänna detta. De hävdar tvärtom att de står för begränsad och reglerad invandring men avskyr det parti som tydligast talar för en sådan.
Det som komplicerar läget är att väljarna i ökande grad underkänner den verklighetsbilden. En så stor andel av väljarkåren håller inte med att de gamla regeringsalternativen blir så försvagade att de inte längre kan ses som realistiska regeringsalternativ (alltså nå stöd av majoritet i riksdagen).
Frågan är då om partierna eller folket har rätt?
Tyvärr tror jag många politiker vill avsätta folket hellre än att själva ta konsekvensen av att man saknar stöd för sin strategi.
Detta leder till en allt djupare misstro mellan folk och politiker. Med all rätt. Demokrati betyder trots allt folkstyre, inte politikervälde.