Gårdagskvällens debatt mellan riksdagspartiernas partiledare var plågsam. Det var som att de satt på månen, långt borta från det krisläge som många myndigheter utlyst som en följd av den historiskt omfattande inkommandet av migranter.
Man käbblade som vanligt. Det mest konkreta var Jan Björklunds förslag att statsministern dumpar Miljöpartiet för att skapa bättre förutsättningar för blocköverskridande samtal. Till det förslaget var det säkert många som nickade instämmande i.
Och efter flera obegripliga repliker blev det också klart att Anna Kinberg Batra var beredd att ena Alliansen i riksdagens utskott för att kunna ändra i regeringens budget. Om de lägger gemensamma förslag kan SD stödja dem och då går de igenom och antas av riksdagen.
Det var kvällens viktigaste besked. Om Alliansen exempelvis lägger förslag om att inte slakta RUT och ROT kan Sverigedemokraterna stödja dem och då avvisar riksdagen vänsterpartiernas neddragningar. Det krävs dock att man håller kostnadsramarna.
Men det övergripande intrycket är att dessa personer som kallas partiledare inte agerar som ledare utan mer liknar ungdomspolitiker som tränar sin retorik i låtsasdebatter.
Otydligheten och handlingsförlamningen är fullständig. Det är jag inte ensam om att anse. Sifo har frågat väljarna och SR rapporterar:
De flesta i Sverige tycker att statsminister Stefan Löfven är otydlig som politiker. Han upplevs som otydligare än moderatledaren Anna Kinberg Batra gör.
52 procent anser att Stefan Löfven är ganska eller mycket otydlig. Färre svarar att Anna Kinberg Batra är det, 38 procent, men utöver dem är det en stor grupp, nästan 20 procent som uppger att de inte kan svara på vad de tycker om henne.
Sällan har Sverige behövt ledarskap som just nu, men tragiskt nog är det nu vi har den svagaste partiledaruppsättningen på länge. På båda sidor. Det gjorde att Jimmie Åkesson framstår som den enda opposition som ser vad som händer i verkligheten.
Expressen skriver på ledarplats, Partiledardebatt utan skymt av krisinsikt:
Välfärden är hotad. Om detta borde partiledarna självfallet ha debatterat, men icke. Med undantag för att Moderaterna numera vill ha tillfälliga gränskontroller, införande av säkra länder-listor och tillfälliga uppehållstillstånd (det sista gäller även KD) var det som om ingenting har hänt sedan migration och integration debatterades i valrörelsen.
Debatten visar att de gamla makthavarna tappat greppet. Frågan är om nya kan växa fram.