Efter DÖ: logiken talar för regeringskris

När Kristdemokraternas högsta beslutande organ ikväll beslutade bryta decemberöverenskommelsen, DÖ, står det klart att den utgjort en symbol för något den inte avsåg och inte betyder. De som röstade ner DÖ menar att väljarna har uppfattat att Allianspartierna genom DÖ inte bedriver någon oppositionspolitik. Till och med vetarankommentatorn KG Bergström ger i Expressen-TV en felaktig beskrivning av DÖ. Han sa att Löfven tvingade fram DÖ genom att hota med nyval.
Så var det inte. När Löfven hotade med nyval var det för att få FP och C att hoppa av Alliansen och bli stödpartier åt S. Det blev ett fullständigt fiasko. Istället skrev Allianspartierna en debattartikel i DN som fullföljde Fredrik Reinfeldts logik från före valet, dvs att det största blocket får regera. Socialdemokraterna hade inget annat val än att kapitulera och acceptera Alliansens krav. Den som lägger debattartikeln från 7/12 jämte decemberöverenskommelsen 27/12 ser att det är samma text.
Men Allianspartierna har inte lyckats skaka av sig den symbolladdade bilden där sex partiledare står bredvid varandra på presskonferensen. Det framträdandet satte bilden av DÖ – de sex partierna var överens och man fick för sig att Alliansen inte skulle utgöra opposition. Detta problem har förstärkts av att oppositionen i riksdagen bara kan åstadkomma ”tillkännagivanden”, vilket inte heller känns som särskilt potent. Intrycket har därför blivit att Alliansen inte agerat. Och man ger DÖ skulden. Men det har inte med DÖ att göra, utan med bristande egen energi – och riksdagsordningen.
Vad händer nu?
Bara om Allianspartierna lägger gemensamma förslag som SD kan stödja, fälls regeringen. Så länge de borgerliga partierna lägger separata förslag utmanar de inte regeringen.
Men missnöjet med DÖ kan nu mer direkt komma att riktas mot att de borgerliga inte utmanar regeringen, vilket kräver att de lägger förslag tillsammans.
Om man lägger gemensam budgetmotion till nästa höst, eller gemensamma utskottsutlåtande i vinter, då kommer regeringen att falla. Innan den faller kan Löfven som statsminister utlysa nyval, vilket han kanske gör eftersom det annars vore att överlämna regeringsmakten utan strid. Det som talar emot nyval är att S har bottensiffror i opinionsmätningarna.
Eftersom opinionen kräver en mer kraftfull opposition, finns det viss logik i att Anna Kinberg Batra får krypa till korset och utmana Löfven om statsministerposten redan nu och inte 2018. Problemet är att hon behöver Sverigedemokraternas röster för att göra det, samtidigt som Löfven också behöver Sverigedemokraternas passiva stöd för att sitta kvar.
När DÖ faller är Sverigedemokraterna de största vinnarna. Men om turbulensen betyder att Alliansen vaknar till liv och plötsligt skulle visa någon form av handlingskraft, kan det vara en seger också för borgerligheten.