Gårdagens sommartal i Vasaparken av statsminister Stefan Löfven (S) var ett första försök av en etablerad politiker att ta den oro som finns i landet om okontrollerad invandring på allvar. Detta jämfört med de örfilar som de borgerliga utdelar (senast av Reinfeldt i radions sommarprat) mot dem som kritiserar den förda flyktingpolitiken.
Visst, det är bara ord från Löfven, men ord är i det oerhört allvarliga läge vi befinner oss ändå ett första steg till att mentalt förstå att något drastiskt måste ske. Att Löfven talar om att han är medveten om växande oro är ett litet tecken på politiskt ledarskap.
Så här sa han, och placerade sig därmed till höger om alla Allianspartier i flykting-migration-integrationsfrågorna:
Vi ska ha en reglerad invandring, där rätten till asyl prövas och respekteras. Där de som får avslag får återvända, men de som beviljas asyl får ett värdigt mottagnade. . . Det måste råda ordning och reda i det svenska flyktingmottagandet.
Statsministern ställer sig härmed bakom “reva”-projekt inom polisen där man letar reda på de asylsökande som fått domstolsbeslut på att de ska lämna landet. Detta upprätthållande av rättsstaten står inte Alliansen och extremvänstern för, utan hävdar att dessa “papperslösa” (som alltså har papper på att de ska lämna landet) ska få tillgång till fri sjukvård och alla andra förmåner i välfärdsstaten. Om Löfven menar allvar med sitt tal måste han vara tydlig gentemot polisen så att de kan återuppta sin arbetsuppgift att avvisa de som fått avslag i en demokratiskt lagstadgad domstolsprocess. Detta trots arga och hatfyllda protester från extremvänstern.
Jag blev faktiskt glad när jag läste dessa rader ovan. Tänk vad lite det numera krävs för att bli positivt överraskad av en politiker. Löfven hävdar att rättsstaten ska gälla. Det borde naturligtvis var självklart från alla seriösa politiker, men i det migrationstokiga Sverige är det ett unikum att en partiledare står för lag och rätt (om han nu gör det i praktiken också, det återstår att se).
Löfven erkänner också att pratet om arbete (det som Anna Kinberg Batra envisades med i SVT-intervju) inte räcker för att möta migrationsfrågorna:
Men, och det kanske är ovant att höra mig säga detta, arbete är inte allt. Det är inte arbetslöshet som får en fullvuxen man att häva ur sig hat mot en ung kvinna på nätet. Som får en förälder att skriva att tiggare borde skjutas. Som får en vänsterextremist att hota någon för att den har högeråsikter. Det är något annat. Det är en ovilja att förstå varandra. En oförmåga att se de allvarliga konsekvenserna av sina egna ord. Och en avsaknad av allmän, mänsklig anständighet.
Här höjer sig Stefan Löfven till något som börjar likna statsmannaskap, bannemig. Till skillnad från massmedierna som förtiger och i hemlighet applåderar vänsterextremisternas hat, våld och antidemokratiska agerande, lyfter Löfven fram det som ett problem. Han likställer det som Expo och andra kallar högerhat med vänsterextremisternas hat. Jag har inte hört någon med makt i Sverige göra detta förut. Medan Allianspartierna tiger och har stoppat huvudet i sanden erkänner Löfven att här finns ett problem. Det är remarkabelt.
Anständighet måste krävas av både vänster och höger. Det kan vara början till politiskt ledarskap från Löfvens sida. (I skarp kontrast till Reinfeldts sommarprat där han likställde alla som kritiserar tiggeri med nazistiska koncentrationslägervakter och därmed gav våldsbejakande extremvänstern luft under vingarna.)
Löfven gör också något som Mona Sahlin och andra partiledare haft otroligt svårt för, talar väl om Sverige:
I vår vilja att analysera och attackera samhällsproblem så glömmer man lätt allt det som gör Sverige till ett land värt att älska.
Detta är ren töntighet enligt den kultur- och medievänster som styr samhällsdebatten och under vilken de flesta politiker hukar. Statsminister Löfven struntar i kulturvänsterns förakt för det svenska. I alla fall i ord i ett söndagstal. Det är, som läget ser ut nu, ett stort steg.
Ja, med dessa tre citat vill Stefan Löfven ställa sig i mitten av rådande politiska landskap. På ena sidan har vi extremvänstern som mentalt förslavat Alliansen under sina piskor. På andra sidan har vi Sverigedemokraterna som utmanar extremvänsterns Sverigehat. Löfven försöker mejsla fram en ny mittenposition i vår samtid. Det är smart.
Men det finns ett problem. Ord som “anständighet”, “ordning och reda” samt “älska” sin nation Sverige är alla konservativa uttryck.
Hur ska en ledare för Arbetarepartiet Socialdemokraterna kunna skapa stöd i sina egna kretsar för en konservativ politik? Den som läser Tvärdrag och Arena (där partiets idédebatt förs) ser snabbt att de ligger betydligt närmare extremvänstern än konservativa värderingar.
Men Per Albin Hansson gjorde det konservativt laddade begreppet “folkhem” till socialdemokratins (för att överge extremvänsterns socialistiska internationalism). Kanske kan Stefan Löfven upprepa tricket. I synnerhet om Allianspartierna är håglöst passiviserade av rädsla för extremvänstern.
Och viktigast: han måste följa upp orden i handling. Han nämnde till exempel ingenting om begränsade volymer för att klara av det “värdiga mottagande” han vill se. Risken att detta bara var ett sommartal utan konsekvenser är hög, men jag hoppas att han menade det han sa. Jag vill inte tappa hoppet om att någon etablerad makthavare kan ha lite sunt förnuft kvar.