Ännu ett antal dagar då hela Europa fokuserar på förhandlingar med den vänsterextrema regeringen i Grekland. Övriga världen undrar hur vi kan ägna så mycken möda åt ett land som står för 2 procent av Europas ekonomi.
Ian Begg, professor vid London School of Economics, skriver för CNN att det blir allt tydligare att de europeiska långivarna är beredda att dumpa Grekland. Han frågar: skulle det spela någon roll?
Han menar att det blir kaos i Grekland och att det är svårt att veta vart grekerna skulle vända sig efter att vänsterextremisterna misslyckats.
Men för Europa betyder ett grekiskt utträde inte mycket. Risken för spridningseffekter är små eftersom unionen nu har skapat mekanismer för att hantera skuldkriser. Dessutom är den grekiska ekonomin “förvånansvärt sluten”. Grekland är långtifrån “to big to fail” utan “too small to matter”.
Rykten om att Ryssland skulle knyta Grekland till sig, ser Begg inte heller som något hot. Rysslands ekonomi är svag och deras position skulle inte förändras genom mångmiljardstöd till denna lilla ekonomi.
Vad är det då som hindrar att Europa släpper Grekland? Begg skriver:
Det som återstår är en moralisk fråga. Europa har en känsla av solidaritet med varandra som ofta underskattas i övriga världen, och många i Europa skulle bli bedrövade om Grekland fick driva sin väg i misär. Solidaritet har dock sina gränser och fulspelet de senaste månaderna testar den gränsen. [Vänsterextrema] Syriza trodde antingen att de hade starkare kort än de hade, eller att bluffen skulle fungera. De inser nu att motsatsen gäller och det är därför en uppgörelse trots allt ser ut att vara möjlig.
Nej, det sista tror jag inte på. Vänsterextremister, det vill säga trotskister och andra kommunister till vänster om svenska vänsterpartiet, kommer aldrig att acceptera det stålbad som Grekland måste genomgå.
Enda sättet att få Grekland att ta stålbadet — bland annat att höja pensionsåldern från 42 år till 67 år — är att de tvingas till det av den globala ekonomins hårda nypor. Så länge de är med i euron och EU kommer grekerna att skylla sina egna problem på tyskar och andra européer. Det är dags för dem att stå på egna ben och upptäcka vad det kräver.
Efter stålbadet kan Grekland börja växa igen, på samma sätt som de baltiska staterna fått fart på ekonomin sedan de, klokt nog, själva insett att de behövde genomgå stålbad för att komma igen.
Grekland kan inte undgå stålbad. Bara när de själva inser det kan de komma vidare.