På ett lunchföredrag för en tid sedan berättade historikern Gunnar Wetterberg om sin bok ”Wallenberg – ett familjeimperium”. Den tillkom sedan han medverkat i ett seminarium där han ifrågasatte SEB:s och Investors utveckling sedan 1970-talet, då man övergav det mantra som varit familjens signum i ett hundra år: försiktigheten i att föredra ”en liten men god affär”.
Familjen kontaktade honom efteråt, inte för att skälla ut honom utan be honom skriva en bok om Wallenbergsfären och dess vägval snarare än om enskilda medlemmar. Villkoret författaren ställde var att han fick arvodet innan de läste manus, men att de därefter ägde manus och därmed kunde låta bli att ge ut det. Men boken kom ut (och finns nu också som pocket).
Wallenbergarna har gjort en lång klassresa: på 1600-talet var man bönder, på 1700-talet blev man präster och på 1800-talet blev Marcus Wallenberg biskop. Hans son AO Wallenberg (1816-1886) kom att starta det som blivit imperiet. Men det var inte alls givet. ”Tidigt i livet kom en tredjedel av hans inkomst från flottan, en tredjedel från kapital och en tredjedel från kortspel”, skriver Wetterberg. AO Wallenberg startade dock en av de första affärsbankerna 1856 och utvecklade smidiga betalningssystem. Men han råkade illa ut 1878 då företag med stora lån i banken, som Atlas, hamnade på obestånd. Det var mycket nära att Wallenbergs saga tagit slut redan där.
Det är efter den krisen, just som AO inskolat sina söner Knut och Marcus sr, som Wallenberg började tillämpa försiktighet och långsiktighet som grundvärderingar. Man tog billigt över företag i kris och rekonstruerade dem. Det tog lång tid, och de flesta finansiärer hade säkert givit upp, men Atlas blev så småningom Atlas Copco och ett framgångsrikt internationellt företag. Efter Krügerkraschen 1932 upprepade sig förloppet. Skulder till banken omsattes i aktier och ägande.
”Det var först då som Wallenberggruppen började framträda som det svenska näringslivets dominerande maktcentrum”, skriver Wetterberg. Under industrialismens höjdpunkten, 1969, arbetade en fjärdedel av Sveriges alla industrianställda i Wallenbergföretag som Ericsson, ASEA, Electrolux, SKF, Astra, SAAB, Scania, Alfa Laval.
En aspekt som beskrivs i boken och som jag inte tänkt på är att Sverige, till skillnad från Norge, Danmark och Finland, haft inhemska industrier som blivit framgångsrika utomlands. En förklaring är att Wallenbergs bank och andra svenska banker kunde erbjuda kapital, medan övriga länder i hög utsträckning var beroende av utländska finansiärer och därför hade sämre utvecklingskraft. Det var alltså inte ”folkhemmet” eller ”välfärdsstaten” som ordnade människors snabbt stigande välstånd, utan långsiktigt verkande ägare av företag som fick chans att konkurrera.
Men av de ”15 familjerna” som utgjorde storfinansen enligt kommunistledaren CH Hermansson på 1970-talet finns inte många kvar i finanseliten. Wallenbergfamiljen behåller dock sin ställning, efter 150 år och sex generationer. Hur kommer det sig?
Wetterberg pekar på tre aspekter:
1) viktigaste lärdomen blev att alltid vara likvid,
2) goda underrättelser, man lade stor vikt vid kreditprövning,
3) att finna rätt chefer för varje företag blev ett signum för sfären.
Man hade också ett antal omständigheter som gav Wallenberg övertag: man utgick från banken och satte därmed utveckling i fokus. När kapital ackumulerades i stiftelser blev det omöjligt för familjen att dela upp tillgångarna. Fädernas tradition att utse två söner, aldrig fler, till att bli ledare i affärsverksamheten (samtidigt som fäderna inte helt släppte taget förrän de dog), skapade både kontinuitet och konkurrens. En rivalitet som innebär att den enes föreslagna affärer granskades extra noga av den andre.
Just att Wallenberg agerar som ägare är särskilt intressant idag, då de flesta aktier ägs av anonyma institutioner som pensionsfonder. Med anonymt ägande har de anställda direktörerna kunnat skapa en kvartalskapitalism för att driva upp kurser och företagsvärden kortsiktigt. Om ägarna istället är enskilda eller familjer lockas man inte lika lätt in i kortsiktighet. Wallenbergfamiljen ”har även internationellt sett varit en mer långsiktig och uthålligt ingripande ägare än de flesta”, skriver Wetterberg.
Här ser man likheterna mellan Wallenberg och Ingvar Kamprad. De har avstått från kvartalskapitalism för att istället bygga långsiktigt och efter beslut som grundar sig på strategiska val snarare än det som kan höja börskursen inför nästa kvartalsrapport. Man tar sig råd att utveckla verksamheten långsiktigt.
Vi behöver fler sådana aktörer. Välfärdsstatens förmodligen största svaghet är att man med höga skatter försämrat möjligheter för vanliga människor att bli ägare med långsiktigt ansvar. Kapitalet har kollektiviserats och därmed, paradoxalt nog, blivit kallt, hårt och kortsiktigt.