Gårdagens partiledardebatt i SVT visade att Allianspartierna trots allt har lite energi och att regeringspartierna står svarslösa på de flesta områden. Att kraftig höjd skatt på unga i arbetslivet skulle ge fler jobb är en hållning som alla förstår är ohållbar. En twittrare framförde in intressant kommentar: “Konstigt att vapenexporten diskuterades men inte försvaret.”
Men lägst i debatten var Miljöpartiets Åsa Romson i invandrar- och flyktingfrågan. Hon hävdade, “Vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz”. Överdriften är så grov att man undrar om hon har någon verklighetskontakt överhuvudtaget. Efteråt försvarade hon sig i DN med att hon just inte har det:
–Det kom från hjärtat … Det var ett uttryck för den desperation som jag och många känner att vi som politiker, att Europa, att många inte vill se den mänskliga katastrof som i dag finns i Medelhavet.
Flyktingpolitiken omges av gränslöst känslosvall som saknar varje kontakt med seriöst politiskt ledarskap som utgår från realiteterna. Att ingen partiledare utmanade hennes tripp till Alice i Underlandet säger också något.
Partietablissemangen i Sverige vågar inte säga det uppenbara: Sverige och Europa kan inte ta emot alla som är på flykt. I nyheterna igår uppgavs att bara i Marocko, ett enda land på Medelhavets sydkust, lever över 100.000 barn och unga på gatorna. Allt fler av dem tar sig till Europa och Sverige, för att också här leva på gatorna. Det är tragiskt. Men vi kan inte ta emot alla barn och unga som i sina hemländer i Afrika och Asien blir bedrövligt behandlade. Det rör sig om många miljoner personer, samtidigt som unga i Sverige inte kan flytta hemifrån pga bostadsbrist.
Partietablissemangen i Sverige vågar inte heller stå för konsekvensen av att ta emot den volym av flyktingar som rör sig mot Europa och Sverige idag. Det kräver ett avskaffande av den välfärdsstat vi känner. Alla rättigheter till bidrag måste i sådana fall ovillkorligen begränsas till meritokratiska principer om miljontals nyanlända ska tas emot. Men man låtsas att man lever i en annan värld.
Åsa Romsons uttalande visar hur verklighetsfrånvända partierna är i en av tidens viktiga frågor. Det är därför svårt att ta dem på allvar. Jag gillar inte att bli behandlad som om jag vore dum i huvudet. När ska partierna få verklighetskontakt, så att man kan ta dem på allvar igen?