Vad skulle du göra om du fick lägga fast Alliansens invandringspolitik? Frågan har i olika former riktats till mig efter senaste tidens utveckling där den islamistiska terrorismen och det bestialiska våldet kommer oss allt närmare.
Eftersom jag anser att sverigedemokratiska väljare i gemen varken är rasister, främlingsfientliga eller ens rädda för främmande människor, utan mest är förbannade på politikernas ovilja att se verkligheten, menar jag att det första Allianspartierna borde göra är att tala klartext: Invandringen 1) kostar pengar, 2) ökar bidragsberoendet, 3) sänker skolkvaliteten, 4) ökar utanförskapet, 5) kräver liberalare arbetsmarknad och lägre ingångslöner på bekostnad av den “svenska modellen”, och 6) riskerar att skapa allvarliga motsättningar i samhället.
Att erkänna denna verklighet är första steget, även om man anser att andra argument överväger till förmån för en generös migrationspolitik. Att, som hittills, idiotförklara väljarna och tro att man kan lura dem med vilseledande retorik, är främsta skälet till att SD ökar. Visst kan man säga att det är missnöjesröstande, men det är ett missnöje som har saklig grund. Man kan begära större ärlighet av svenska partier.
När man erkänt att integrationspolitiken i 30 år fullständigt har misslyckats, gäller steg nummer två: inte att ändra ideologi om öppenhet och solidaritet, utan ändra strategi och logik. Istället för integration, det vill säga “process som leder till att skilda enheter förenas” (Nationalencyklopedin), ska det politiska målet från och med 2015 vara assimilisation, det vill säga “omvandling till större likhet med omgivningen” (Norstedts ordbok).
Begreppet integration har lett fel. Det har ansetts att svensk kultur och tradition bara är ett uttryck bland många andra i världen, och att svensk identitet därför inte är överordnad någon annan, inte ens i Sverige. Därför tolkas integration som att Sverige ska anamma andra kulturer i lika hög grad som invandrare har skyldighet att ta till sig svensk kultur och sociala normer. Det är att “förena skilda enheter”, båda sidor ska ge efter för en ny sammansmält enhet.
Denna integrationstankegång har försatt det svenska i en extremt svag position och många medborgare upplever att svenska politiker övergivit det svenska och anser att alla andra kulturer i världen är bättre än den svenska. De som hävdar att i Sverige ska svensk kultur, traditon och sociala koder vara normen har av både vänsteraktivister, medier och borgerliga politiker stämplats som främlingsfientliga rasister. Det är tröttsamma utfall som bevisar hur låg, osaklig och obegåvad samhällsdebatten blivit. Man går till personangrepp istället för att tänka efter och resonera i sak.
Låt mig ta ett aktuellt exempel på hur fel integrationsspåret leder. DN lyfter i helgen fram ett exempel på vad integration betyder i skolan: man får inte kritisera den som förnekar förintelsen.
Enligt lärarvikarien som höll i lektionen ifrågasatte en av eleverna Förintelsen och sade att ”judarna bara ljuger”. Lärarvikarien sade emot, men fick efteråt kritik av en samordnare på skolan för hur han hade hanterat situationen. ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”, sade samordnaren enligt en ljudinspelning som Helsingborgs Dagblad tagit del av.
Samordnaren följde gällande logik i integrationspolitik utformad av S, M, FP, C, KD, MP och V: vår syn på historien är inte mer värd än synen på historien i arabvärlden. Integrationen som mål betyder att vi ska släppa på fakta och låta uppfattningar från andra delar av världen få inflytande över svenska skolors undervisning.
Till Helsingborgs Dagblad säger sociologiprofessor Anders Persson Skolan kan inte bara lägga sig platt på rygg:
– Läraren gjorde ju inte fel. Han gör så som lärare bör göra. Han står upp för den svenska skolans vetenskapliga grund. Han försvarar något som vilar på vetenskap och som överensstämmer med den svenska skolans värdegrund. Det är rätt, säger Persson.
Men den som gör rätt, får kritik (ofta för att vara rasist och främlingsfientlig) eftersom integrationsambitionerna i Sverige är överordnat allt annat, också fakta. Det är därför vi förväntas nicka instämmande till primitiva, barbariska och falska uppfattningar, så länge invandrare framför dem. De svenska värderingarna är bara en röst bland många andra. Det svenska får inte vara överordnat andra. Om exempelvis palestinska skolböcker utmålar judar som apor borde svenska skolböcker också ta med detta perspektiv.
Är det verkligen denna integration vi vill ha?
Mitt svar är: Absolut inte!
Istället för denna idioti borde Allianspartiet göra som världens mest framgångsrika invandrarland, USA, och sätta assimilering som mål för invandringspolitiken. Den som vill bo och leva i Sverige ska lära sig att leva som svensk: lära sig svenska språket, lära sig hur man uppför sig, lära sig traditioner och historia. Man ska bejaka det svenska perspektivet som norm.
Det betyder inte att man måste utradera sin egen bakgrund eller identitet. Mångfald är inte fel. Men det svenska är överordnat. I Sverige. Den vanliga retoriska motargumentet är, “ja men jag har många identiteter, varför ska invandrare överge sin för den svenska?” Svaret är att ingen behöver överge sin kultur eller identitet, men alla ska vara medvetna om att i Sverige har svenska normer störst tyngd. Jag vill inte ha förbud mot att någon täcker hela kroppen i tyg (burka etc), eller mot att muslimska män vägrar ta kvinnor i hand, men den som avviker från svenska normer måste vara införstådd med att det har ett pris. Man får kanske inte det jobb man sökt, man får kanske svårt att få svenska vänner. Assimilering betyder att alla vet var huvudfåran i svenskt umgänge och uppträdande går.
Jag vill påstå, med USA som exempel, att assimilering är det politiska mål som leder till bästa integration. Alltså: om alla vet hur svenska samhället fungerar blir det lättare att finna hur man ska integrera sina exklusiva avvikande inslag. Med assimilering kan man både vara amerikan och stolt över ursprung. Med svensk integrationspolitik har man fortsatt att vara invandrare, också i andra, tredje och snart fjärde generation utan att lära sig vad som fungerar i det land man lever.
Om Allianspartierna tar avstånd från förd integrationspolitik och presenterar en politik med assimilering som mål, kan många missförstånd redas ut. Då kan den polarisering som nu sker i snabb takt mellan snällister (“de goda” i partietablissemangen) och realister (“rasisterna” i väljarkåren) hejdas och vändas till en seriös diskussion om vilka verktyg som fungerar bäst för att både vara solidariska och samtidigt eftersträva ett samhälle med lägre konfliktnivå.
De två steg som här nämnts skulle innebära en viktig mental förändring i de etablerade partierna. Jag har länge, i kanske tio år, trott att de borgerliga partierna skulle förstå att man måste ompröva politiken, men jag har börjat misströsta. Det verkar som att man låter extremvänstern och medievänstern styra över det egna tänkandet och därför är fixerade vid att stämpla så många väljare som möjligt som rasister. Det är en väg som leder till skärpta motsättningar. Men än är hoppet inte helt släckt om att det finns smarta strateger i partierna som kan få en ändring — en tillnyktringsprocess — igång.