Just nu intervjuas förre statsministern och avgående partiledaren Fredrik Reinfeldt i SVT:s morgonsoffa. Jag tycker det är tragiskt att han avslutar sin långa och framgångsrika politiska bana så snöpligt. Han har varit en av dem som skapat det starka borgerliga samarbete som givit Sverige ett tydligt regeringsalternativ till det socialdemokratiska. Det som landet saknade under större delen av 1900-talet och därmed gav Socialdemokratin betydligt större makt än det väljarstöd partiet hade.
På lördag blir Fredrik Reinfeldt en föredetting, då Anna Kinberg Batra tar över partiledarskapet. Redan på valnatten avgick han som statsminister.
Men Reinfeldt hade idag kunnat vara statsminister, inne på sitt nionde år.
1)
Inledningen till hans avgång, och därmed förutsättningen för decemberöverenskommelsen, startade redan 2013, då Reinfeldt sa att “Det block som får flest röster ska regera landet”. Om han inte sagt så, utan istället framfört budskapet att vi får se hur regeringsalternativens styrka i riksdagen ser ut efter valdagen, då hade förutsättningarna varit annorlunda även om valresultatet blivit exakt som det nu blev.
2)
Med en öppnare strategi före valet hade han inte behövt avgå som statsminister. Han hade på valnatten kunnat konstatera att de rödgröna inte fått något mandat av väljarna eftersom de tre partierna tillsammans gått fram med ytterst marginella 0,1 procentenheter. Han hade på valnatten kunnat säga att han sitter kvar så länge talmannen sonderar förutsättningarna för olika regeringsalternativ.
3)
Talmannen hade då, inför den numera efter varje val obligatoriska förtroendeomröstningen om statsministern, hört sig för om det finns en majoritet som avser att rösta emot att Fredrik Reinfeldt fortsätter som statsminister. Det hade förmodligen inte skett, eftersom de rödgröna i så fall hade tvingat tydliggöra att deras maktambitioner är beroende av att de har stöd från både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Och även om de rödgröna röstat nej, hade det räckt med att SD lagt ner sina röster så hade Reinfeldt suttit kvar.
4)
Eftersom det i så fall inte funnits en majoritet som aktivt röstade nej till Reinfeldt hade han fortsatt som statsminister, med majoritetsförhållanden som principiellt påminner om dem före valet: Alliansen fortsatte vara i minoritet och ingen annan kunde heller samla majoritet.
Varför gjorde Reinfeldt som han gjorde? Det är fortfarande en gåta. Här i bloggen har jag spekulerat i hans personliga bevekelsegrunder. Förhoppningsvis klarnar bilden så småningom och vi får en förklaring.
Klart är att Reinfeldt hade kunnat vara statsminister idag. Hans regering hade inte varit formellt starkare än Löfvens regering, men skillnaden hade varit en regering med kompetanta och erfarna ministrar som bättre hade kunnat hantera det oklara parlamentariska läget.
Men nu är det som det är. Fördelen med att Alliansen slipper regeringsansvaret är att Allianspartierna nu får chansen att förnya sig och ladda batterierna inför 2018.
Det är ingen slump att migrationspolitiken inte nämns i decemberöverenskommelsen. Om man ska komma tillbaka måste man ändra kurs på flera centrala områden, bort från Fredrik Reinfeldts strategi: det gäller villkoren för migration inklusive grunderna för arbetsmarknaden. Ju större invandring, desto radikalare uppluckring av arbetsrätten behövs. Här krävs en rejäl förnyelse grundad på logik, ärlighet, öppenhet och respekt för väljarna. Alltså motsatsen till det som migrationsuppgörelsen med MP innebar: ett intellektuellt och juridiskt haveri inlindat i falsk retorik som splittrar landet.
Vi kommer inte få några snabba svar. Här har vi det politikområde som är det mest minerade vi någonsin haft. Den som trampar fel riskerar att slitas i stycken av medierna. Och vi har inte bara med sakpolitiska övervägande kring krav, villkor och förmåner att göra. För att komma vidare måste partierna våga tala i termer av rättigheter och skyldigheter och knyta an till tradition och värderingar. Man måste överge det nihilistiska i politiken för att tala i termer av moralfilosofi på objektivismens grund. Alltså att det finns svensk kultur, tradition och seder som skiljer sig från den som finns på andra håll i världen, och att det är integration in i detta som måste fungera för att migrationspolitiken ska bli framgångsrik istället för tidens värsta misslyckande.