I det isolerade svenska perspektiv som massmedia oftast använder när man presenterar nyheter framträder muslimer som offer för det omgivande samhället. Moskéer klottras och vandaliseras. Muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand får inte anställningar. Muslimska kvinnor som döljer hela sitt huvud så att knappt ögonen syns behandlas med distans, även om det måste vara meningen med att dölja sig.
Detta, hur svenskar som till för några årtionden sedan var ett mycket homogent folk med få kontakter med andra kulturer ska bemöta en ny minoritet som kräver att bli särbehandlad, är en viktig aspekt på invandringen. Nog så svår, men bara en.
Terroristerna i Paris jämförs slentrianmässigt med norske terroristen Breivik. På samma sätt som en nordbo kan döda besinningslöst kan en person med muslimsk bakgrund göra det. Visst. Om man ser till ett isolerat nationellt eller skandinaviskt perspektiv.
Men lika lite som vi på 2010-talet kan diskutera ekonomi isolerat från omvärlden kan vi diskutera islam isolerat från omvärlden. Skillnaden mellan Breivik och islamistiska terrorister är att de senare har stöd av hundratals miljoner muslimer i andra delar av världen. Av dem som applåderade mördandet på tidningsredaktionen i Paris.
Västvärlden är extremisternas fiende därför att vi otrogna värnar individuell frihet, pluralism och sekulär rättsstat framför en religiös diktatur enligt Koranen.
Vi kan räkna med allt fler terrordåd som det i Paris. Europol medger öppet att polisväsendet inte kan ha alla extremister som utgör säkerhetshot mot europeiska befolkningen under ständig uppsikt eftersom de nu räknas i tusental. Se där en avgörande skillnad mellan Breivik, en störd och isolerad individ, och jihadister med träning i Syrien, Jemen eller på andra av extremister kontrollerade områden.
Vi kan inte längre blunda för att det som sker är en strid mellan civilisationer, så som statsvetaren Samuel P. Huntington skrev i The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996), en av vår tids mest uppmärksammade (och kritiserade) böcker. I en ledare i Svenska Dagbladet skrev Ivar Arpi för drygt ett år sedan:
I Sudan, Nigeria, Kaukasien, Jugoslavien, Burma, Thailand, Israel, östra Kina, Indien och Pakistan – överallt där civilisationen islam delar gräns med en annan civilisation uppstår krig, kamp och kollision. Det menade Huntington som kallade fenomenet för ”Islams blodiga gränser” /…/
”Samuel P Huntington hade rätt”. Orden är Heiner Bielefeldts, FNs särskilda sändebud för religionsfrihetsfrågor, som jag träffade när han var på besök i Sverige /…/ Ett lågintensivt krig har länge pågått mellan västvärlden och den muslimska världen i FN. Återkommande, nästan rituella, konfrontationer har förekommit. Islamiska konferensorganisationen, med Pakistan i spetsen, har förespråkat blasfemilagar och paragrafer om förtal av religion, vilket västvärlden har motsatt sig eftersom det urholkar hela konceptet med de mänskliga rättigheterna. Trots alla rätt, har Huntingtons teori ända sedan första publiceringen mött massivt motstånd /…/
Huntington var tydlig med vad han trodde: ”Det underliggande problemet för Västerlandet är inte islamisk fundamentalism. Det är islam, en annan civilisation vars folk är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och besatta av sin underlägsenhet i makt. Problemet för islam är inte CIA eller det amerikanska försvarsdepartementet. Det är västvärlden, en annan civilisation vars folk är övertygade om att deras kultur är universell och som tror att deras makt, om än avtagande, förpliktar dem att utsträcka denna kultur över hela världen.”
Vi måste helt enkelt välja: vår västerländska frihet eller islams religiösa förtryck. De går inte att förena. De går inte att integrera som samhällsmodeller.
I den meningen håller jag med Sara Skyttedal, kristdemokratiska ungdomarnas ordförande, när hon i Expressen häromdagen skrev, Islamismen är största hotet mot demokratin. Inte sedan kommunismen och nazismen har västliga värden varit så utmanade som av de radikala islamisternas idéer vilka backas upp av hundratals miljoner troende och i Pakistan kan komma över kärnvapen.
Jag är däremot emot det konkreta förslaget att införa ett förbud mot medlemskap i en grundlagsfientlig organisation. Det är ett trubbigt verktyg och blir en sorts kollektiv bestraffning. Dessutom anser jag inte enbart extremisterna utgör problem, utan att även vår rättstillämpning har svåra brister vi måste ta itu med.
För mig är inte straff i form av fängelse det eftersträvansvärda för jihadister som i Syrien, övriga Mellanöstern eller Afrika deltagit i massmord och halshuggningar. Fängelser i väst är rena lyxhotell för dem. Straffet ska vara att inte kunna komma tillbaka till Sverige eller Europa överhuvudtaget. Deras medborgarskap ska upphävas, oavsett om de har dubbelt medborgarskap eller inte. De som beger sig från Sverige för att kriga för IS eller andra terrororganisationer har i praktiken avsagt sig allt det Sverige står för och har därmed förverkat rätten att vara medborgare. De utgör överhängande hot mot säkerheten. Att för alltid portas från Sverige är det besked de bör få.
I övrigt anser jag politiker bör se till att lagar tillämpas i enlighet med grundlagarnas anda. Så sker inte idag. Justitiekanslern menar att muslimer inte begår något brott när de ägna sig åt att uppvigla till mord på judar, som kallas apor. Däremot är rättsväsendet mycket känsligt för varje kränkt känsla som muslimer känner. Detta är inte likhet inför lagen. Judar och muslimer behandlas olika. Det är fullständigt oacceptabelt i en rättsstat. Varför gör riksdagen ingenting åt det?!
Rättsväsendet agerar dessutom utifrån uppfattningen att hatbrott och hets mot folkgrupp inte är något som majoritetsbefolkningen kan utsättas för. De kan per definition bara vara gärningsmän, inte brottsoffer. Också det är att principiellt och ideologiskt behandla människor olika inför lagen.
Istället för förbud mot föreningar vill jag att varje brott mot svensk lagstiftning ska beivras med stöd av bevis mot den tilltalade, inte huruvida den tilltalade är svensk, jude eller muslim. Vi har, faktiskt, skapat oss ett smygande rasistiskt rättsväsende i Sverige.
Jag förstår inte hur ledamöterna i vår lagstiftande församling stillasittande kan tillåta lagar och dess tillämpning gälla olika beroende på grupptillhörighet. Det strider mot fundamentet i grundlagarna. Istället för att förbjuda föreningar som agerar i strid mot grundlagarnas anda, borde politiker se till att rättsstaten agerar i enlighet med grundlagarnas anda.
Att politiker av alla färger tillåtit en utveckling där man vänder upp och ner på vårt rättsmedvetande i dessa frågor är en viktig orsak till det som kallas främlingsfientlighet. Invandringspolitiken har resulterat i att rättsstatens principer urholkas.
Här ser vi ett exempel på att islams idéer har trängt djupt in i tänkandet hos svenska rättsvårdande myndigheter. Det har, gissar jag, skett omedvetet. Men det gör saken bara värre. Svenska politiker har inte klarat av att stå upp för upplysningen och västvärldens värderingar. Civilisationernas kamp sker inte enbart med terrordåd. Det är i grunden en strid om tanken.
Och västvärlden håller på att förlora.