Nationalism, identitetspolitik och tillit

Vänsterpartierna (S,MP,V,FI) älskar att dela upp befolkningen efter olika gruppers identiteter och utmålar dem sedan som offer. Sverigedemokraterna har genom Björn Söder lyft fram sin syn på nationalism som tar ett annat grepp på det som i vår tid utgör en växande längtan efter identitet och samhörighet. Jag tycker man ska behandla  dessa båda perspektiv tillsammans.
Statsvetaren Bo Rothstein skrev i helgen på DN-Debatt, Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen:

Enligt den identitetspolitiska inriktning som kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet är Sverige ett land som domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter vilket tar sig uttrycks i olika former av strukturell och systemisk diskriminering av invandrare, kvinnor, funktionshandikappade, HBTQ-personer och så vidare. /…/
Grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga skulle då ligga i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal. [Ett hot mot denna] kommer från just den identitetspolitiska inriktningen. Den säger nämligen att idén om opartiskhet är en chimär. /…/ Enligt denna politiska inriktning ligger det helt enkelt inte inom mänsklig förmåga att opartiskt och sakligt kunna bedöma en person som inte tillhör den egna gruppen. Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.
Av detta följer en viktig slutsats: I det fall identitetspolitiken skulle komma att bli dominerande så kommer grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska samhällsmodellen att falla samman.

Rothstein pekar på hur gruppidentiteter, när de överordnas medborgarskapet, sliter sönder samhället genom att dela upp oss medborgare i ”vi och dom”. En mycket intressant slutsats, mot bakgrund av anklagelserna de som står för identitetspolitiken kastar ut sig mot dem som talar om nationell identitet.
I söndagens DN publicerades också en lång intervju med partisekreteraren Björn Söder (SD), Den leende nationalismen:

– För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen.
– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.
– Vi är för ett inkluderande samhälle, så alla som vill får plats. Vi har en öppen svenskhet som inkluderar även människor med rötter utomlands. Men man måste anpassa sig till det svenska och assimileras för att kunna bli svensk.
Måste man vara nationalist för att vara del av det Sverige du vill se?
– Absolut inte. Jag har säkert rätt mycket gemensamt med en liberal som är uppväxt i Sverige – även om vi har olika politisk uppfattning. Men vi har en samhörighet, vi firar samma högtider och har även en del grundvärderingar gemensamma, som tron på demokrati och på rättigheter för kvinnor. Därför kan vi ha en samhörighetskänsla.
Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?
– Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.

Gemensamt för vänsterns identitetspolitik och SD:s nationalism är att man delar upp människor i olika grupper. Därför är det något paradoxalt att S, V och MP gjort starka utfall mot Söder efter DN-intervjun på grund av att han delar upp människor i grupper. Man avvisar nationell identitet men problematiserar inte det Bo Rothstein tar upp, att den identitetspolitik man själv står för sliter sönder tilliten i det svenska samhället.
Om några, borde vänsterpartierna analysera det Rothstein tar upp eftersom tillit i samhället är helt avgörande för att kunna ta ut höga skatter och göra en stor stat möjlig. Om svenskar blir som greker, och gör allt för att fuska sig undan skatt, faller naturligtvis den svenska samhällsmodellen samman med ett brak.
Hur ser vi till att behålla den internationellt höga tillit i samhället som vi har i Sverige?
Den frågan tycker jag alla — från miljöpartister till sverigedemokrater — borde diskutera öppet. Och utan glåpord. Det blir så pubertalt när vänsteraktivister kastar okvädningsord omkring sig istället för att föra en intelligent diskussion.
En förklaring till att det för oss i Sverige kan vara svårt att föra detta samtal är att vi i hundra år styrts av en nihilistisk filosofi som förnekar att det finns några andra värden är de materiella. Vi är ovana att diskutera moraliska värden. Vi följer i praktiken fortfarande grundläggande normer, men enbart därför att de sitter i ryggmärgen och finns naturligt runt om oss. Vi har dock inte talat tydligt och explicit om dem. Jag tror det är därför känslorna så lätt svallar över. Man vet inte hur man ska uttrycka sig och man har inga logiska referensramar. Vi behöver bygga upp dessa efter hundra år av förtvinande tillvaro.
Det kan man kalla en utmaning för samhällsdebatten. Men låt oss ta den.

Rulla till toppen