Den historiskt svaga regeringen bör avsättas. Men det finns kloka socialdemokrater, som förre samordningsministern Jan Nygren. I DN skriver han om svensk försvars- och säkerhetspolitik, Sverige och Finland måste fatta beslut om Nato ihop:
Att flytta fram Natos gräns till gränsen mellan Finland och Ryssland kräver noggranna säkerhetspolitiska analyser i både Finland och Sverige. Men utvecklingen i Ryssland skulle kunna göra en sådan åtgärd nödvändig. Det är ett besked som också Kreml bör bibringas … Svensk säkerhetspolitik måste komma ut ur garderoben. Vi behöver en öppen och seriös debatt.
Om S-MP-regeringen lyssnar på Nygren och gör som han säger skulle de kunna skapa något av den respekt man idag fullständigt saknar.
Inte minst tycker jag hans tykna fråga “vilken alliansfrihet?” är en utmärkt utgångspunkt för en friare och öppnare debatt om Sveriges attityd och roll i en allt mer orolig omvärld.
När jag träffat amerikanska Nato-företrädare påpekar de att skillnaden mellan det omfattande partnerskap Sverige har idag och ett medlemskap är betydande. Till skillnad från Nygren lyfter de fram paragraf 5 i Atlantpakten om ömsesidigt försvar. Utan medlemskap kan Sverige inte räkna med någon militär hjälp överhuvudtaget. Detta sagt som svar på att svenska försvarsministrar brukar hävda att Sverige inte står ensamma. Det gör vi visst. Utan Nato-medlemskap finns inga som helst garantier på att någon enda militär aktör kommer till Sveriges hjälp.
Men det är just ömsesidigheten i paragraf 5 som officiellt motiverat att Sverige inte går med. Ett medlemskap betyder att också Sverige måste komma övriga medlemmar till hjälp om de behöver det. Den militära alliansfriheten är då formellt avskaffad.
Frågan är då om dagens alliansfrihet mer är till vår nackdel än fördel — ingen kommer att hjälpa Sverige. Alliansfriheten är lika med isolering också i krisläge.
För mig handlar det om två reella alternativ: Nato-medlemskap och måttligt höjda försvarsutgifter eller alliansfrihet som kräver mångdubblering av nuvarande försvarsbudget. Ska vi stå ensamma måste vi lägga många tiotals miljarder mer på försvaret.
Thorbjörn Fälldins borgerliga regeringar höjde försvarsanslagen för att göra alliansfriheten trovärdig. Omkring tre procent av BNP gick till försvaret. Sverige hade en av världens högsta försvarsbudgetar per capita. Jag känner sympati för denna vilja att värna vår självständighet och suveränitet.
Skillnaden från 1980-talet är dock att säkerhets- och försvarsområdet numera är så högteknologiskt och beroende av omfattande underrättelsearbete att det är mycket svårare för ett litet land att klara av det på egen hand. Priset för obegränsad suveränitet och allansfrihet är skyhögt.
Jag tror helt enkelt att priset för en verklig alliansfrihet blivit för högt. Och då är alternativen att göra som nu, dvs blunda och hoppas på det bästa, eller att bli medlem av Nato-samarbetet.
Och det valet är inte så svårt att göra.