Till årets sommarläsning hör den bok som stoppades av förlaget Norstedt i vintras. De vågade inte stå pall när föremålet för granskning började mullra. I sig ett bevis på vilken oerhörd makt Jan Guillou har.
Till slut fick Paul Frigyes boken publicerad under titeln Jan Guillou utifrån (Lindelöws)
Mot bakgrund av objektets oerhörda harm blir jag förvånad över den ibland översvallande beundran som boken uttrycker gentemot Guillou. Det här är inte alls det karaktärsmord jag förväntade mig. Men vid närmare eftertanke ger det boken större trovärdighet i de avsnitt som ändå granskar Guillou kritiskt.
Det blir till en underhållande berättelse, med flera skratt. Tre trådar tycker jag är särskilt givande: den politiska naiviteten, den malliga personligheten och den skicklige journalisten/rabulisten.
POLITISK NAIVITET PÅ GRÄNSEN TILL IDIOTI
Boken redogör för Guillous beundran inför Saddam Husseins socialistiska Irak. Hösten 1974 bosatte sig han och fru med två barn i Irak för ett ettårigt projekt. Det blev en reportagebok som hyllande landets utveckling samtidigt som Saddam, om ännu ej partiledare för socialistiska Baathpartiet, ändå i maktställning att genomföra skenrättegångar och avrättningar. Guillou beskrev i varma ord Saddams “potential att bli en verkligt betydande arabisk ledare”.
Om integriteten i faktaunderlaget i Irakboken skriver Frigyes:
Researchen genomfördes i samarbete med tjänstemän på landets informationsministerium — författarna var alltså i hög grad beroende av regimen.
Om Irakbokens politiska analys summerar Frigyes:
Det är sant att Irak under mitten av 70-talet blomstrade. Tack vare de radikalt höjda oljepriserna ökade landets oljeinkomster åtta gånger. Och regimen satsade på sjukvård, utbildning och hälsa i en utsträckning [som tidigare inte skett]. Föga skrivs om 70-talets systematiska arbete med att förvandla landet till en diktatur styrd av lojalister och stamfränder till Saddam Hussein. [Baathpartiets] prägel av sunnitisk maktbas och dess klanvälde var osynligt för författarna. Partiet avhandlas i stället i rent ideologiska termer, där avgränsning mot kommunistpartiet gavs särskild omsorg
Jan Guillous politiska kompetens framstår i en annan dager än den han själv vill ge. Istället avtecknar sig en naivitet gränsande till idioti. Att Guillou ännu i sina memoarer 2009 försvarar Iraks 70-tal, förstärker den bilden.
Denna egenskap illustreras också av Guillous angiveri av den svenske underrättelseagenten Gunnar Ekberg till den militanta palestinska marxistiska rörelsen DPFLP 1972. Guillou ger instruktioner om att Ekberg ska förhöras som misstänkt spion och infiltratör sedan han hindrat ett terrorattentat mot ett civilt kryssningsfartyg (med i huvudsak judiska passagerare). Guillous märkliga försök till outsourcing av förhörsverksamhet var inget annat än en dödsdom mot Ekberg, som självfallet fick sätta sig i säkerhet och leva inkognito i många år. Ekberg har berättat om händelsen i “De ska ju ändå dö” (Fischer, 2009).
Hur kunde Jan Guillou, denne medlem i SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), bli betraktad som ett oåtkomligt journalistiskt fenomen som hela medie-Sverige bugat vördnadsfullt inför i nästan fem årtionden? Och fortsätter lisma inför, vilket svårigheterna med att ge ut granskningsboken om honom tydligt visar.
Svaret är att han, trots den partigängare och politiske operatör han var, alltid varit sin egen och aldrig underordnat sig någon annan auktoritet. Om hur Guillou kommit undan, skriver Frigyes:
Guillous karriär har inte hämmats av ungdomens politiska val och när han i april 2014 tilldelades Leninpriset av Jan Myrdal tog han utan förbehåll emot det och kvitterade med att betyga arvet från Lenin sin respekt i en tackartikel i Aftonbladet. Att Guillous yrkesbana har sluppit att förgås av kritik mot kommunistisk bakgrund och överseende med diktaturer kanske beror på att mediegestalten Jan Guillou aldrig framstått som en partigängare, som lytt doktriner eller auktoritära ledningars kommandon. Guillou har trots sin historia och medlemskap i SKP ändå kommit att framstå som en ikon för ständig, individuell opposition mot makten
Guillou är radikalt vänster i retoriken men som person och i praktiken är han en utrerad individualist som hänsynslöst och egoistiskt utnyttjar andra i omgivningen (inte minst kolleger och vänner, likt Peter Bratt).
Vänsterkappan ger honom alibi för att vara ute i “goda” ärenden. Med den kommer han sedan undan med vad som helst.
RUTIGA FLANELLSKJORTOR? NEJ!
Jag skrattar högt när Paul Frigyes vid upprepade tillfällen bevisar att Guillou ljuger, därtill om helt meningslösa ting. Bästa exemplet är huruvida Guillou hade rutiga skjortor på sig som programledare i SVT:s Magazinet på 1980-talet. Även jag har den minnesbilden: Guillou i skogshuggarrutiga flanellskjortor som ger arbetarkredd och med uppkavlade ärmar för att visa sina muskulösa armar.
Men Guillou förnekar att han hade rutiga skjortor. Frigyes går till källorna och kontrollerar:
En inventering av arkivet visar att tjugo olika skjortor och två tröjor prydde Guillou i Magazinet och Rekord-Magazinet under 80-talet. Tre av dem var faktiskt rutiga, en murrig flanellskjorta, en med blå linjer i rutmönster och en skapelse med mörkblå rektanglar på ljusblå bakgrund
När Guillou konfronteras med fakta under en intervju 2010 hemma i lägenheten medger han: “Just det, ja. Jag hade glömt den där brungröna skjortan. Man kan bli lurad av minnet.”
Men — och här kommer poängen — när Guillou bara några månader senare intervjuas i SVT:s morgonsoffa och bilden av Jan Guillou kommer upp, om han är trött på den offentliga bilden av honom säger han: “Jag hade alltid rutiga skjortor i TV! Nej, jag hade aldrig någonsin en rutig skjorta i Rekord-Magazinet. Om man tillräckligt många gånger säger att han hade rutiga (paus) flanellskjortor — när det ska förstärkas lite till — blir det sant fastän det inte är sant.”
Sakfrågan är naturligtvis en trivialitet, men uppträdandet säger något om mannen. Precis som att Saddam var en god arabisk ledare så förekom aldrig någonsin rutig skjorta i TV. Det Guillou vill ska vara sant är det för Guillou, därvidlag är verklighet och fakta ovidkommande.
Aldrig har jag sett Jan Guillou som människa och hans karaktär så avklädd som i denna berättelse.
JOURNALISTISK FÖRNYARE MED EGEN AGENDA
Men ändå har han betytt något för svensk journalistik. IB-avslöjandet har jämförts med Bob Woodwards och Carl Bernsteins avslöjande av Watergate — en ny sorts journalistik som granskade makten. Men som Frigyes skriver:
Den nya journalistiken gjorde sig därmed oberoende av de traditionella spelregler som byggde på öppna källor. Att förråda dem man intervjuat blev en del av den nya metodiken. Bilden av journalisten förändrades från rapportör och kreativ, språklig hantverkare till samhällelig rannsakare. “Avslöjandet” blev alltså ett internationellt journalistiskt kall. […]
Skillnaderna mellan affärerna [IB och Watergate] var dock stora. Watergate-reportrarnas kritiska artiklar i Washington Post verkade helt inom och för samhällssystemet. [Allt medan] Guillous och Bratts IB-reportage tydligt andades kritik mot själva samhällssystemets grund. [Det speglade] en underström i delar av 70-talsvänstern: Att den västerländska demokratin var falsk, ofullgången och att äkta demokrati bara kunde nås genom socialism. IB-affären bekräftade föreställningen om en falsk svensk demokrati, i grunden dikterad av USA och näringslivet.
Det friska och sunda i att börja granska makten, förgiftades av att journalister dessutom började driva egna politiska agendor. Man sökte inte bara lyfta problem och försvara det öppna samhället, man ansåg sig också ha patent på vilka de rätta politiska svaren var.
Boken återger en symbolisk och talande krock mellan Guillous nya journalistik och Lennart Hylands traditionella journalistik. I april 1983 skulle sista avsnittet av det populära programmet Hylands hörna genomföras. Magazinet sände två reportrar för att göra reportage och intervjua Den Gamle:
— Tycker du att det är jobbigt att sitta här på andra sidan mikrofonen och svara på frågorna?
Hyland släppte ut sin frustration över att vara med i ett program där han saknade kontroll:
— Det är egentligen fel att jag sitter här en mot två. Vad är det för spel egentligen? Om det tryter för dig kan du hugga i och tvärtom […] Och sedan kan man manipulera hur man vill efteråt. Precis hur som helst. Ta bort allt som inte passar dig. […] Du kan manipulera precis hur som helst. Som du mycket väl vet. Men ser du, jag har en inspelningsapparat, jag här också. Jag kan kolla hur ni klipper sedan.
— Du menar att du sitter och spelar in allt vad vi spelar in här?
— Det gör jag, ja!
— Litar du inte på oss?
— Jo, men jag vet hur det går till.
I Magazinets reportageteam tycktes Hyland se en ny, oberäknelig våg skölja fram över hans TV-hus med en illavarslande, konfliktsökande och subjektiv TV-journalistik.
— Det har ju kommit hit folk som inte har som första målsättning att göra så bra eller spännande program som möjligt, utan att predika en egen tro, en egen uppfattning och det menar jag är helt orimligt i ett TV-monopol. Fick aldrig förekomma förr.
— Har du inte ett budskap med Hylands hörna?
— Jag har inte ett behov att uttala en politisk uppfattning.
Själv har jag tyckt Lennart Hyland överskattad, av det jag sett som blev samhällsengagerad ungefär när han la av. Men här visade han att han förstod hur illa det skulle gå för journalistik som lät sig kidnappas av politiska aktivister. Idag är media en enda stor krisbransch därför att ingen ser skillnad på kommentarfälten och artiklarna ovan dem. All rapportering genomsyras av personliga agendor.
FALL PÅ EGET GREPP
En annan journalist som stiger i min aktning under läsandet av boken är John Chrispinsson, som lurar Guillou med hans egna metoder. Naturligtvis vill Guillou inte medge att han själv är en makthavare som borde granskas. I SVT:s Svepet 1988 intervjuas Guillou och Stellan Skarsgård när den första boken om Hamilton filmatiserats, “Coq Rouge”. Chrispinsson vänder sig till Guillou:
— Det här med sparrisen måste vi reda ut till att börja med. För det sägs att du sagt att Stellan Skarsgård inte alls passade som greve Hamilton för att han inte har fysik till det. Han var för klen.
— Jag är felciterad, ni vet hur journalister är och så där, svarade han skrockande.
Men då halar Chrispinsson oväntat fram en utskrift från en intervju som GT gjort. Chrispinsson ton var välvillig, men utskriften var ingen spontant inkastad rekvisita — redaktionen hade till och med gått till notarius publicus i Göteborg för att få en garanti på att den stämde överens med bandinspelningen.
— Men här har jag en bandutskrift på det där, och det står klart och tydligt att du säger att Skarsgård… GT frågar: “Passar inte Skarsgård för rollen? Nej, inte min typ. Borde han träna upp sig? Ja, det tycker jag.”
Stellan Skarsgård lyfte blicken och blängde på Chrispinsson och nu förvandlades den plirande mys-Guillou till Guillou med isansikte. Det trevliga samtalet hade slirat i en riktning, vars underförstådda innebörd var att Guillou hade ljugit. Det rimmade illa med hans varumärke som kompromisslös sanningssägare. För en gångs skull stakade han sig i TV-rutan:
— Det är riktigt. Det är möjligt att jag har sagt det där, men poängen är att, att…det här är en mycket lång, säkert ett mycket långt samtal, där min poäng är…det väsentliga är att även om man ser ut som en sparris så är faktiskt huvudsaken att man är en bra skådis. […]
Sedan vänder sig Chrispinsson åter mot Guillou:
— Det här handlar ju om tuffa grabbar i alla fall. Det här är väl liksom Jan Guillous alter ego egentligen. Du vill ju vara tuff och det där med ditt vapenkomplex och allt det där.
Det får Guillou att resa sig upp och lämna studion mitt i direktsändning.
Chrispinsson hade lurat Guillou i fällan och avslöjat honom som lögnare. Det tålde inte Guillou. Han agerar som vilken maktfullkomlig person som helst och lämnar intervjun i vredesmod.
Det visar hur subjektiv Guillou är. Hade han varit i Chrispinssons skor hade han med hånleende inkasserat segern över makten och efter lite smackande kallat den som lämnade studion en inkompetent amatör.
Trots att Guillou gör bort sig, avslöjas som lögnare och uppenbarligen har ett uselt politiskt sinne fortsätter han att vara en ikon inom svenska kultur- och mediekretsar. Jag tror det i första hand handlar om hans politiska image: som vänsterns riddare är han immun mot mer systematisk granskning. Politiska hemvisten betyder allt inom journalistik och media i Sverige.
Att sänka Guillou skulle för medierna vara att sänka sig själva. Deras riddare måste räddas. Varje gång.
Läs fler recensioner i SvD, SR, Sydsvenskan, G-P.