Month: April 2014

Det är med stor glädje jag läser ett aktuellt domslut i Högsta Domstolen (T 5628-12). Sju fiskarfamiljer utmed Torne älv ska få ersättning för den ekonomiska förlust de drabbats av när staten infört fiskeförbud i älven.
Av domen framgår att dessa fiskare har behandlats oerhört illa av staten och myndigheterna, som skrämmande nog vunnit i lägre instanser. Högsta Domstolen slår fast att staten 1987 införde en grundlagsstridig förordning, som underkänts av HD 1996. 1997 infördes ett fiskeförbud som var lagligt, men då låg redan fiskeverksamheten i spillror. Detta faktum har staten i det nu aktuella fallet angett som skäl för att inte ge någon ersättning till fiskarna.
Högsta Domstolen går inte på detta rena Vladimir Putin-agerande från svenska myndigheter, utan skriver i domen:

1987 års inskränkningar baserades på föreskrifter meddelade utifrån ett grundlagsstridigt bemyndigande som inte fick tillämpas. Som allmän princip gäller att staten inte kan freda sig mot ersättningsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse. Det förhållande att det inte bedrevs ett lagligt fiske av klaganden vid tidpunkten för 1997 års förordning får anses ha berott enbart på de föreskrifter som inte fick tillämpas.
Slutsatsen av det anförda är att staten är ersättningsskyldig gentemot klaganden för den ekonomiska förlust som kan ha uppkommit till följd av de fiskeförbud som infördes med 1997 års förordning.

Vi svenskar tror att staten är god och vill oss väl. Det är en villfarelse. Här ser vi hur HD tvingas läxa upp myndigheterna som medvetet försöker använda sin egen lagvidriga tillämpning för att förvägra enskilda medborgare deras rättigheter.
Svenska staten agerar i det här fallet inte annorlunda än korrupta regimer i andra delar av världen. Här kan man, ända upp i hovrätterna, komma undan med att klämma åt medborgare som redan fått sin inkomstmöjligheter förstörda genom myndigheternas agerande. Hade fiskarna förlorat hade de bland annat tvingats betala rättegångskostnader på en halv miljon kronor.
Högsta Domstolen är sista instans, i fler än ett avseende, där någon form av rättssäkerhet fortfarande betyder något och inte bara är till intet förpliktande prat.
De myndighetspersoner som under så lång tid plågat människorna utefter Torne älv kommer, trots domen, undan utan bestraffning. Detta eftersom vi i Sverige inte längre har något fungerande straffansvar vid tjänstefel. Myndigheterna är immuna när de begår fel eller grova försummelser. Vi medborgare kommer däremot inte undan.
Är det inte hög tid att i svensk debatt rannsaka vår naiva klockartro på att staten är god?
Se mer: SR i Hundratals lantbrukare kan få statlig ersättning efter HD-dom.

Ännu ett så kallat “standardverk” om svensk politisk historia har publicerats. Efter “Ideologi och strategi” av Leif Lewin, “Sverige efter 1900” av Hadenius/Wieslander/Molin och “Svensk politisk historia” av Tommy Möller har nu Per T Ohlsson skrivit “Svensk politik“.
Jag skriver “ännu ett” eftersom Ohlsson har samma utgångspunkt, samma perspektiv och samma politiska glasögon som de tidigare: historien berättas genom ett socialliberalt/socialdemokratiskt raster. Till skillnad från Hadenius mfl startar han dock inte med 1900-talets tidiga politiska strider som om välstånd och välfärd vore synonymt med Socialdemokratin. Ohlsson börjar mer logiskt 1809 och den maktdelning som statskuppen resulterade i, men han gör ingen analys av hur mycket av dessa principer som vore aktuellt att ta upp i vår tid. När 1809 års grundlag ersätts med en ny 1975 skriver Ohlsson endast om hur det gick till och inget om vad resultatet betydde som nytt ramverk för politiken.
Maktfrågorna som är så aktuella 1809 tycks inte vara intressanta 1975. När man väl fått bort kungens inflytande, tycks det för Ohlsson inte längre vara intressant att försvara medborgaren mot statligt maktmissbruk. Ohlsson har, när det kommer till beskrivningen av det moderna Sverige, vuxit ihop med staten. Precis som övriga “standardverk”. De som skapat landets välstånd och den tekniska utvecklingen — företagarna, uppfinnarna, forskarna — får en helt undanskymd plats, medan politikerna, som endast tar chansen att utnyttja landvinningarna, blir hjältarna.
Jag tycker denna statsfixering är banal. Politiken står sig fullständigt slätt utan den entreprenörsanda, den innovativa skaparkraft och den jakt på ny kunskap som präglat Sverige utanför de politiska församlingarna. (Per T Ohlsson kommer undan genom titeln som fokuserar på politik, men jag tycker visst att han mer kunnat redovisa varför politiken kunde leverera de reformer som boken handlar om.)
Bristen måste anses värre i ett verk från 2010-talet, då vi är inne i en globaliserad era där nationell, statlig politik sjunger, om inte på sista versen, så på en allt mindre framträdande plats.
Inte heller gör Ohlsson upp med bilden av Sverige som landet lagom. Den praktiska politiken har ofta varit extrem i internationell jämförelse. Inte minst skattetrycket och medborgarnas tilltro till att staten kan lösa deras problem är extrem. Jag skulle vilja se ett “standardverk” som avhandlar Sverige i jämförelse med andra, snarare än fler navelskådande texter.
Boken är dock läsvärd. Den bärs fram av ett skickligt pedagogiskt grepp: kommissarie Kempes fasta och lugna agerande får på ett utmärkt sätt genom boken beskriva det kynne som präglar det svenska sättet att lösa konflikter och motsättningar.
I skildringen av de borgerliga regeringarna 1976-82 lyfter Ohlsson fram allt det som Thorbjörn Fälldin städade undan, allt det Sverige med regeringsskiftet slapp:

I den avgående regeringen [Palmes] kvarlåtenskap ingick underlag för hur den hade tänkt agera ifall S och VPK fått majoritet:  Statlig kontroll av företagsförvärv. Generell skatteflyktsklausul. Skatt på fritidsbåtar. Förbud mot söndagsöppna butiker. Statliga representanter i börsbolagens styrelser. Statligt inflytande över läkemedels- och läromedelsbranscherna …
Det blev ingen statskontroll över läromedel och mediciner. Det blev inget Stålverk 80. Löntagarfonderna lades till handlingarna. … Thorbjörn Fälldin var den sociala marknadsekonomins kommissarie Kempe.

En tänkvärd iakttagelse. Hade gärna sett flera sådana.
I personregistret kan man se vilka som får en framträdande roll i Ohlssons värld. Här är de som behöver mer än tre rader av sidnummeranvisningar:
Carl Bildt (M)
Gösta Bohman (M)
Hjalmar Branting (S)
Ingvar Carlsson (S)
Nils Edén (FP)
CG Ekman (frisinnad)
Tage Erlander (S)
Thorbjörn Fälldin (C)
Johan August Gripenstedt (liberal)
Gustav V
Per Albin Hansson (S)
Gunnar Hedlund (C)
Olof Johansson (C)
Anders Gustaf Kempe, poliskommissarie
Gunnar Myrdal (S)
Gustav Möller (S)
Bertil Ohlin (FP)
Olof Palme (S)
Axel Pehrsson i Bramstorp (bondeförb)
Rickard Sandler (S)
Karl Staaff (liberal)
Gunnar Sträng (S)
Fredrik Thorsson (S)
Ola Ullsten (FP)
Östen Undén (S)
Ernst Wigforss (S)
Se mer: recension av Li Bennich Björkman, Hur Sverige blev ett lagom extremt land i SvD, av Torbjörn Nilsson, Landet lagom i Expressen, samt Imponerande tung men tråkig i Corren, Lite för mastig för sträckläsning i Kristianstadsbladet. Utdrag ur boken: Medelvägen är målet i Sydsvenskan. Intervju med författaren i Axess.

Påskhelgen har varit riktigt lyckad, inte minst därför att jag fått chans att läst den bästa svenska biografin på länge: Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut.
Svante Nordin, Lundaprofessor i idéhistoria, har skrivit en biografi exakt så som jag vill ha dem. Många korta och distinkta kapitel som river av det ena händelseförloppet efter det andra. Och som helhet får läsaren nya infallsvinklar på varför världshistorien blev som den blev. Samtidigt läggs pussel som förklarar objektets värderingar, avsikter och insikter om tidens snabbt förändrade förutsättningar.
Det är alltså en bok mer om statsmannen än om människan, mer om Churchills hantering av samtidens nya villkor än om hans privatliv. Somliga recensenter ogillar detta, men för mig sätter det Winston i ett större sammanhang.
Läsaren får en djupare förklaring till varför 1900-talet utvecklades som det gjorde. Att Storbritanniens världsdominans som imperium, inte bara på grund av sin flotta utan också dess ekonomiska styrka, var i avtagande från slutet av 1800-talet visste jag. Men Nordin beskriver också hur de europeiska makterna började ingå allianser efter det att tongivande statsmän som kunde sy ihop kompromisslösningar när någon dispyt hettade till — som tyske kanslern Bismarck och brittiske premiärministern Salisbury — var borta ur bilden.
Överraskande nog med dagens ögon, sökte brittiska regeringen i första hand bygga allians med Tyskland, inte med Frankrike och Ryssland (“ententen”). Nordin skriver om kejsar Vilhelms besök i London i samband med drottning Victorias begravning 1903:

Kejsaren telegraferade till sin utrikesminister och berättade att det nu var slut med örikets “splendid isolation” och att [den tongivande i brittisk utrikespolitik, kolonialminister] Joseph Chamberlain sökte nya vägar: “Storbritannien måste välja mellan trippelalliansen [Tyskland, Österrike-Ungern, Italien] och Frankrike-Ryssland. Han är helt för det förra … Bara om vi inte är villiga, kommer de att vända sig till dubbelalliansen.” /…/
Det var fullkomligt naturligt om Joseph Chamberlain först tänkte på Tyskland som en bundsförvant för Storbritannien. Det auktoritära Ryssland var i själva verket en ideologiskt betydligt mer svårsmält allierad än Tyskland för brittiska liberaler.

Redan här, före år 1910, kunde vi fått ett Europa med tyngdpunkt i England och Tyskland, medan Frankrike och Ryssland marginaliserats. Något som med dagens ögon kunnat vara en dröm. Tänk om Tyskland inte känt sig omringat (av Frankrike, England och Ryssland) och därför agerat mindre aggressivt efter skotten i Sarajevo. Vi hade kanske sluppit första — och därmed också andra — världskriget. Tänk att i EU sluppit den fransk-tyska axeln. Tänk om Ryssland inte råkat illa ut på grund av kriget och sluppit kommunisternas kupp 1917.
Tyskland agerade dock, i Bismarcks frånvaro, så passivt och obegåvat att britterna inledde förhandlingar med först Frankrike och sedan Ryssland:

En trippelentente formades med spetsen riktad mot Tyskland, därtill en som vid krigsutbrottet 1914 skulle komma att hålla samman bättre än tyskarnas trippelallians, där det visade sig att Italien steg av vid krigsutbrottet.

Winston Churchill hade inget inflytande på utrikespolitiken förrän han blev marinminister 1911. Och i början på karriären avvek han inte från partilinjen i storpolitiken. Ja, bortsett då från att han bytte parti 1904, från tories till liberalerna, när tories började förespråka protektionism och tullar i handelspolitiken.
Churchill skulle dock bli den mest framgångsrike i att bygga en hållbar, frihetlig allians till skydd för västerländska värderingar under och efter andra världskriget. Som premiärminister uppvaktade han envist USA. Han var central när Pax Britannica, så småningom, några årtionden och två världskrig senare, efterträddes av Pax Americana.
Än idag är transatlantiska länken helt avgörande för att värna västerlandets idéer om mänskliga rättigheter och frihet. Visserligen försöker president Barack Obama flytta fokus till Stilla havet, men han är för svag för att lyckas. Kommande presidenter i Vita huset blir säkert bättre på att värna Churchills arv.
Nordin skriver om Churchills tal i Fulton 1946 (där han bl a myntade begreppet järnridå):

Tillsammans skulle USA och Storbritannien framtvinga att FN:s stadga upprätthölls. Erfarenheterna från 1930-talet skulle kunna undvikas. Ju starkare de anglosaxiska makterna blev tillsammans desto mer skulle världen närma sig en verklig rättsordning. Atlantdeklarationen skulle göra för världen vad Magna Charta gjort för England. I Fulton sade Churchill:
— Om det engelsktalande samväldets befolkning lägges till Förenta staternas, med allt vad ett sådant samarbete innebär i luften, på havet, över hela jordklotet och inom vetenskap och industri och i fråga om moralisk styrka, kommer ingen bräcklig och svag maktbalans att erbjuda frestelser för ärelystnad och äventyrlighet. Tvärtom, det skänker en överväldigande visshet om säkerhet.

Vi har efter andra världskriget levt ett betydligt friare och tryggare liv än tidigare. Även kommunismen kom till slut att besegras med Churchills principer för en ny världsordning. Han var naturligtvis inte ensam, som 1940, men han har mer än någon annan format det tänkande som givit möjlighet att skapa det högsta välstånd mänskligheten någonsin skådat.
Se mer: recension i Axess, SvD, Corren, NT, DN, Sydsvenskan, föreläsning på Lunds universitet (YouTube), intervju i Axess TV.

Det är alltid intressant att läsa den unga socialdemokratins idétidskrift Tvärdrag. Där kan man ta del av vad aktiva socialdemokrater egentligen tycker, utan partistrategernas tillrättalagda PR-filter.
Alltid är skribenterna tydliga med att de vill att S ska föra en rakare vänsterpolitik. Även i det nyutkomna numret inför valet är det slående hur man diskuterar Karl Marx och motsätter sig den mitteninriktade trianguleringspolitik som partiet går till val på.
I detta numer kritiseras vägprojekt som Förbifart Stockholm. Man angriper biltrafik på ett sätt som inte står Gustaf Fridolin efter. Ett sätt att tala som S-politikerna i huvudstaden gör allt för att distansera sig ifrån.
I Tvärdrag används också ett språkbruk som Vänsterpartiet skulle applådera men göra Stefan Löfven så genant att han kunde bli högröd i ansiktet. Eller vad sägs om: “Vi har på en mycket kort tid lyckats återskapa det statarsamhälle vi en gång var överens om att lämna. Vi har en ny klass av rättslösa.”
Detta som ett led i aktuella huvudtemat: granskning av Alliansen.
Tvärdrag pekar på en del intressanta (och en hel del ointressanta) svagheter hos Alliansen och dess partier. Det är många slängiga och icke underbyggda påståenden om hur dålig regeringens politik varit. Det hör till.
Men att fokusera sina krafter på angrepp av motståndarna är sällan valvinnande. Det avslöjar för väljarna att man inte har någon egen politik. Eller rättare sagt: att man inte vågar stå för den egna politiken.
Jag önskar Stefan Löfven och Magdalena Andersson vågade tala klasspolitik och Marx så som skribenterna i Tvärdrag. Då skulle vi få två tydliga alternativ för väljarna att välja mellan.
Lite mer ärlighet och lite mindre taktik skulle valrörelsen må bra av. Men vi kommer inte att få se det, eftersom alla utgår ifrån att “mest mitten vinner”.

Nu börjar man även i journalistiska kretsar upptäcka vilken skada det innebär för demokratin och ett öppet samhälle när debatten tystas av ängslig etikettcensur.
Jag måste säga att jag blev riktigt förvånad när jag läste intervju med SVT:s nyhetsprofil Anna Hedenmo i nya numret av Neo. Hon medger att det finns en ängslighet som stympar samhällsdebatten. Hittills har de som sitter på makten över agendasättandet hävdat att det bara är gnäll att inte alla får komma till tals. Tramsigt. Löjligt. Anklagelsen har viftats bort med djupaste förakt.
Nu säger en av de mäktigaste över samhällsdebatten i SVT: Åsiktskorridoren är för smal i Sverige.
I intervjun av Paulina Neuding tar Anna Hedenmo upp flera exempel på ängsligheten hos de debattpoliser som vill stoppa att vissa frågor överhuvudtaget får ställas. I en direktsänd partiledardebatt löd redaktionens fråga: “Hur mycket invandring tål Sverige?” och i ett program av Belinda Olsson undrade hon om inte dagens feminism i viss mån spårat ur.
Reaktionerna blev kraftiga. Man får inte ställa frågor som ifrågasätter invandringspolitiken! Man får inte kritisera feminismen! LO-drivna vänstersajten Dagens Arena menade att frågan om invandring inte kunde besvaras utan att man bekräftade rasistiska osanningar. DN-krönikör gick till storms mot TV-programmet om feminism redan innan det sänts och menade att frågan om feminismen spårat ur inte borde ställas.
Hur ser Anna Hedenmo på stormen efter invandringsfrågan i partiledardebatten?

— Du ska veta en sak: jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm.
Vad tänker du om reaktionerna?
— Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det blivit en sån fixering vid den frågan vi ställde och inte på hur sändningen sedan faktiskt såg ut …
Men varför störde sig folk så mycket på själva frågan?
— Vilka är folk? Kan du svara på det, vilka var det som störde sig?
Det kanske var journalister och tyckare, snarare?
— Mm. Det skulle jag verkligen vilja poängtera, eftersom vi inte fick någon respons av negativ karaktär från folk. Min roll är att fånga upp aktuella debatter, att ställa frågor och jag anser att det är alldeles för mycket medhårsjournalistik idag. Jag skulle vilja ha mycket fler motfrågor.
— Jag förstår inte den här ängsligheten. Vi kan ställa frågan och vi kan också lyssna på svaret.
Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrev i början av året om det svenska debattklimatet: “Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smalt i Sverige”. Även han har hånats för detta. Det låter som om du håller med?
— Det gör jag verkligen.
Berätta.
— Det är trångt. Debattklimatet har varit bättre i Sverige. De senaste åren har det blivit väldigt ängsligt. Det klistras på etiketter. Väldigt många människor hålls tillbaka i sin debattlusta för att man är rädd att få etiketter klistrade på sig … Rasist. Antifeminist. Bakåtsträvare.

Den här intervjun kan inte underskattas. När medieeliten själv börjar inse hur illa det är ställt med toleransen och öppenheten kan något börja hända. Då kan de med makt över agendan se till att åsiktskorridoren vidgas och att en öppen debatten där olika åsikter får komma till tals på lika villkor skapas. Man kan då parera för de aktivister som med etiketter försöker styra och krympa åsiktsfältet i svensk debatt. Massmedier är ju trots allt inte till för några högljudda aktivister utan för hela folket.

Det är många som vill stoppa vinster i företag nuförtiden. Man kan hämta inspiration hos statliga Vattenfall. Där vet man hur man gör affärer med förlust. Priset för Nuon var 89 miljarder kr för fem år sedan. Nu är värdet halverat.
Snacka om att inte gå med vinst!
För min del ser jag gärna att företag går med vinst. I längden kan bara seriösa, kompetenta och förbättringsinriktade företag gå med vinst. Snabba klipp är något annat. Det är tillfälliga förtjänster av engångskaraktär. De kan ske schysst, men också oschysst.
Råkade Vattenfall ut för klippare när man köpte Nuon? Nej. KU-förhören igår visade tydligt att det i huvudsak gasproducerande Nuon av nästan alla ansågs vara en bra affär 2009, men som drabbades hårt när energimarknaderna snabbt förändrades åren därpå.
Den strategi som Vattenfall haft sedan mitten av 1990-talet, fastlagd av Göran Perssons S-regering, innebar kraftig expansion i Europa. Jag har aldrig förstått vitsen med att svenska staten ska agera stor energiaktör i Tyskland och övriga Europa. Den frågan ställde dock ingen i KU.
Det paradoxala var att näringsdepartementet höll på att utarbeta en ny ägarstrategi för Vattenfall, men den hade inte tröskats genom riksdagen när Vattenfalls vd Lars G Josefsson ville hetsa fram Nuonköpet.
Dåvarande statssekreteraren i näringsdepartementet Ola Alterå sa i KU att staten är en trögfotad ägare, någon man måste tillstå oavsett vilka ideologiska uppfattningar man har.
Det var något Peter Eriksson (MP) inte ville lyssna på. Om regeringen hade en mer grön och svensk strategi för Vattenfall, varför tillämpades inte den när man tog ställning till Nuon? Han upprepade den frågan gång på gång och tycktes inte förstå att regering och statsråd måste följa riksdagens beslut till dess riksdagen ändrat dem.
Alterå hänvisade till det gedigna material som tagits fram av flera banker och som alla menade att Nuon var en bra affär. Då hade regeringen med den ägarstrategi som riksdagen fastlagt svårt att stoppa Vattenfall från att fatta beslut om företagsköp.
Det var alltså inte regeringen som köpte Nuon, utan Vattenfalls styrelse. Det var Vattenfalls förslag, det var dess vd som uppvaktade allehanda ministrar för att lobba för köpet och det var finansiella experter som sagt att köpet var en god affär.
Jag tycker Nuon visar varför staten och politiker inte ska vara ägare till kommersiella företag. Man kan, likt Peter Eriksson, inte låta bli att blanda samman politik och affärer. Historien visar att planekonomi inte fungerar. Det blir katastrof, förr eller senare.
Affärer är riskfyllda. De kan gå bra, men de kan också gå åt fanders. Bäst är då att de som satsar pengarna satsar egna pengar, inte andras. Vattenfall satsade skattebetalarnas pengar och förlorade. Vattenfall låter nu skattebetalarna ta smällen.
Ilskan detta skapar är det som KU-förhören egentligen handlar om. Vem blir sittande med Svarte Petter och får ta skulden?
Eftersom medierna gärna ser att politiker får skulden, och inte den vd och styrelse som gjorde affären (det är inte spektakulärt nog), blir frågan hur regeringen kom fram till att inte sätta stopp för affären.
Ola Alterå beskrev näringsdepartementets handläggning som till del skedde genom muntlig samordning med övriga regeringen. Det var i enlighet med dåvarande regelverk. Men muntliga besked finns, av uppenbara skäl, inte dokumenterade. Det har satt Maud Olofsson på pottan.
För att undvika Svarte Petter lyfte finansminister Anders Borg fram de interna regelverken inom regeringen och gjorde ordet “vidi” till huvudfråga. Finansdepartementets budgetavdelning ska ge vidi, ett godkännande, innan fackdepartement går vidare med beslut som har ekonomiska konsekvenser.
Detta hade, enligt Alterå, skett genom att finansdepartementet inte invände mot den oberoende utredning som finansdepartementet och näringsdepartementet gemensamt tagit fram om Nuon. Borg menade i KU att vidi inte kan ske “tyst”. Alterå hänvisade till att regelverken inte krävde skriftlig samberedning utan kunde ske muntligt. Där har regelverken senare ändrats.
Återigen ser vi hur dåligt staten är på att handlägga snabba skeenden. Statens medel måste hanteras rättssäkert. Därmed långsamt, trögt och omständigt. Affärer på marknaderna kan däremot behöva ske snabbt för att nå uppsatta mål. Vattenfall behövde agera innan någon annan köpte Nuon. Vattenfall hade tidigare blivit snuvade på andra köp enligt den rådande ägarstrategin.
Vem sitter då med Svarte Petter efter KU-förhören?
Mitt svar: skattebetalarna.
Politiker, oavsett färg, är inte rustade för att agera affärsmän/affärskvinnor på globala marknader. Staten har sin uppgift i att skapa lagar och regler för samhällets olika aktörer. När staten dessutom gör sig själv till aktör är det som att både vara spelare och domare på fotbollsplan. Det blir inte bra….
Se mer: öppna KU-förhör med Lars Westerberg (dåvarande styrelseordförande i Vattenfall), Ola Alterå (dåvarande statssekr i näringsdep), Anders Borg (finansminister).

I nya numret av Axess skriver chefredaktören PJ Anders Linder recension över boken The Great Debate av Yuval Levin som belyser en av idéhistoriens mest laddade politiska dueller, den mellan revolutionskritiske Edmund Burke och revolutionsentusiasten Thomas Paine under 1790-talet.
Med tanke på vår tids utslätade, idélösa och kortsynta samhällsdebatt är det en befrielse att påminnas om att det funnits spännande och levande principiella debatter om värderingar, och för den delen utifrån olika temperament och uppfattningar om människans förtjänster och brister.
Burkes kritik mot den franska revolutionen har gjort honom känd som konservatismens fader, men hans konservatism var av det framstegsvänliga slaget. Han tog parti för nordamerikanernas rätt att frigöra sig från regeringen i London, och han agerade kraftfullt mot brittiskt maktmissbruk på Irland och i Indien. Paine trodde därför att han skulle få medhåll från Burke när han jublade över att den gamla franska samhällsordningen vältes över ända, men där misstog han sig grundligt, skriver Linder. Burke var reformist, men han hade inget till övers för revolution.
Bägge såg positivt på fri handel och marknadsekonomi. Men även när de var ense i det konkreta var de på kollisionskurs i tanken. Paine gillade kapitalism för att han såg den som en omvälvande kraft för social och politisk förändring. Burke, å sin sida, ville behålla ekonomin så fri som möjligt, eftersom han trodde att statlig inblandning skulle ställa till med en uppslitande oreda.
Paine var en utpräglad rationalist. Han utgick från ett ursprungligt naturtillstånd, där det funnits individer men inget samhälle, och där alla var jämlika. Därifrån hade människor börjat ägna sig åt frivilligt samarbete, och först därefter gjorde politiken och maktutövningen entré. Människan borde därför när som helst kunna kasta av sig dagens politiska tvångströja och återgå till en förpolitisk fas för att konstruera ett nytt system.
Burke förkastade naturtillståndet som meningslösa fantasier. Människan går inte att frikoppla från sina sociala sammanhang, utan måste alltid förstås som ett möte mellan natur och kultur. Förnuftet är centralt men det är hybris att tro att en liten grupp människor kan skapa ett nytt samhälle. Den befintliga ordningen är ingen gnistrande slutprodukt som ska försvaras till varje pris, men utveckling och förbättringar sker ansvarsfullt och är resultatet av organisk växt och prövning över tid.
Linder skriver:

Sentida anhängare har försökt göra socialist av Paine och reaktionär av Burke, men Levin gör anspråk på bägge för den brett definierade liberalismens räkning. Paine står för den progressiva varianten, som över tid transformerats till en sorts statsindividualism som vill befria individen från beroenden [av andra] medan en konservativ, Burkeansk variant ser människans förankring i familj, tradition och lokalsamhälle som nyckeln till hennes frihet.

Ja, det är intressant att anlägga deras tankar på dagens politiska utmaningar. Jag håller med Linder om att Paine har övertag i vår tid, också i Sverige. Stora förändringar som tränger långt in i människors privatliv utformas på statliga skrivbord och genomförs utan hänsyn till verklighetens begränsningar och svårigheter. Respekt för tradition och beprövad erfarenhet står inte högt i kurs dessa dagar.
Om fler intresserade sig för Burke och Paine kanske vi skulle kunna lyfta blicken och se pratet, förslagen och ambitionerna i ett sammanhang som ger dem en mer fullödig inramning av konsekvenser, både kostnader och förtjänster.

När opinionsmätningar tas på största gravallvar, då ler jag. Det är ju så fullständigt historielöst, och visar brist på erfarenhet, att utgå ifrån att opinionen redan har bestämt sig för att byta regering i höst.
Ta bara förtroendet för statsminister och utmanare. Stefan Löfven är nästan ikapp statsminister Fredrik Reinfeldt, rapporteras det i medierna. Detta tas som tecken på oppositionens stora övertag.
Jag tar en snabb titt på motsvarande förtroendemätning från april 1998 fem månader före valet. Där ställdes oppositionsledaren Carl Bildt mot statsminsiter Göran Persson. På frågan “vem skulle du helst vilja ha som statsminister?” fick Bildt 45 procent och Persson  37 procent.
Ändå — sittande statsminister vann valet.

Enligt uppgifter till TT sprang några personer i luva upp för trappan i Helsingborg och attackerade en slumpvis utvald fotbollssupporter mitt i folkmassan som rörde sig mot stadion. Man slog ihjäl en familjefar inför massor av vittnen. Ingen ingrep.
I en restaurang i närheten stormade ett antal personer in och slog ner gästerna så att lokalen dränktes i blod. Svenska Dagblad frågade ett vittne:

Försökte du att gå emellan?
— Nej, för fasen! Jag har tre barn…

För 20-30 år sedan hade inte ett fåtal kriminella kunnat attackera människor på det här sättet. Man hade inte ens försökt. Då var det självklart att alla agerade om något hände. Folk hade omedelbart och unisont gripit in för att stoppa galningarna. Redan under uppladdningen hade omgivningen reagerat och tagit udden av det utåtagerande beteendet.
Varför? Därför att man inte uppförde sig så! Man visade “allmänt hyfs”, som mormor sa. Då var dygderna fortfarande levande. Vi var medmänniskor som alla hade ansvar och visade tydligt ogillande mot dumheter. Inte så nu. Alla backar tyst tillbaka i passivitet och låter våldsverkarna hållas.
Jag minns gamla vänsterradikaler som efter Göteborgskravallerna 2001 till medier sa att detta hade inte hänt åren efter 1968 när vänsterextrema demonstrerade till förmån för den ena kommunistregimen efter den andra. Då fanns demonstrationsvakter ur de egna leden som höll ordning på aktivisterna. Man tillät inte att något fick spåra ur. När aggressivitet stegrades såg andra demonstranter till att snabbt lugna ner stämningen.
För mig är det självklart varför kriminella utnyttjar fotbollsevenemang för att få utlopp för sin inneboende aggressivitet. Fotboll är vår tids gladiatorspel. Adrenalinet flödar. Kamp. Strid. Seger. För fotbollssupportrar tar känslorna sig uttryck i kärlek till en sport, beundran och glädje kring bollteknik och spelförståelse som belönas med vinst. Kriminella utnyttjar känslostämningarna till att spränga alla moraliska gränser och få utlopp för primitivt maktbegär genom våld. Avsaknaden av dygder leder till majoritetens passivitet och fritt utlopp för det primitiva.
Den nya passivitet har sina rötter i det rättighetstänkande som vänstern gjort till ny moralisk huvudregel i välfärdsstaten. Vi människor ska kräva våra rättigheter av politiken. Om vi inte får det vi vill ha, blir vi kränkta. Vi har enorma rättigheter, men inga skyldigheter. Vi har inget ansvar själva. Det är politikerna som ska ordna allt åt oss. Själva ska vi inte behöva göra något.
Detta rättighetstänkande har gjort att vi medborgare har kapitulerat från vår roll som moraliska subjekt som har ett självklart ansvar för att själva gripa in och ta ansvar för vårt omgivande samhälle.
Vi medborgare har blivit passiva åskådare, inte aktörer i samhället.
Denna passivitet har våldsverkarna upptäckt. Ingen stoppar längre deras framfart. Man kan gå in i en folksamling, välja ut en enskild person och slå ihjäl honom utan att övriga närvarande gör något.
I actionfilmer förr i tiden bestämde hjälten och skurken att ses i tryggheten av en folksamling för att garantera att inte bli skjuten. Numera skjuts det vilt i folksamlingar. Filmkonsten visar tydligt hur i vår tid allmänheten, de omgivande människorna i det offentliga rummet, reducerats till kulisser på samma sätt som stolar och bord. För oss anonyma personer har inget människovärde längre.
Det är så här det blir när man inte upprätthåller moral och dygder. Likt droppen som urholkar stenen har samhällsdebatten under lång tid hånat “moralism” som vill upprätthålla normer, formade under århundraden, om hur människor bör umgås med varandra.
Nu börjar vi få betala priset. Vi går inte säkra någonstans. Du och jag, vem som helst, kan bli ihjälslagen mitt i stan medan andra bara passivt ser på. Så ser det rättighetsstyrda och dygdefria samhället ut. Grattis.