Nu har vi hamnat i den makabra situationen att svenska partier tävlar om vem som ska höja skatterna mest.
Uppenbarligen tror politikerna att väljarna vill ha sänkta inkomster och mindre att röra sig med. Varifrån kommer den idén? Är det så att man fullt ut tror på vad som sägs inom den tjattrande klassen av journalister, statsvetare och kulturvänster?
Värst hittills är Miljöpartiet. Dagens Industri skriver i ledaren, MP värre än V på att höja skatterna:
Redan tidigare har Miljöpartiet intagit samma linje som Socialdemokraterna, att jobbskatteavdraget ska trappas av vid högre inkomster. Skillnaden är att S anser att höga inkomster är över 60.000 kronor och att MP anser att de är höga redan vid 40.000 kronor i månaden. Men nu räcker det inte med denna åtgärd. I gårdagens utspel säger miljöpartisterna att den statliga skatten ska höjas med 3 procentenheter för månadsinkomster över 40.000 kronor. Därmed blir marginalskatten 55 procent för inkomster över 40.000 kronor per månad. Och 60 procent över 51.300 kronor. Dessutom innebär avtrappningen av jobbskatteavdraget en marginaleffekt i sig. Världens högsta marginalskatt ska alltså bli ännu högre, och MP vill höja den mer än Vänsterpartiet.
Nu vill ju inte Nya Moderaterna vara sämre och det får internationell uppmärksamhet. Bloomberg rapporterar om finansminister Anders Borgs utspel, Sweden’s Borg Seeks Higher Taxes as Election Pushes Spending:
Sweden’s Finance Ministry proposed raising taxes on pension savings and motor vehicles to build buffers and raise revenue for spending to win back voters ahead of elections in September.
Ta pengarna av vanligt folk! Är det verkligen årets valvinnande slogan?
Logiken bakom denna bisarra populism är socialistiskt tänkande: med högre skatter kan staten och politikerna fatta klokare beslut om hur människor ska konsumera. Mer pengar kan läggas på skola, vård och omsorg. Får medborgarna behålla lönen för sitt arbete kommer de bara att konsumera sprit, godis och onödig lyx. Bättre då att politikerna tar hand om pengarna.
Detta tänkande är fel från alla vinklar. För det första spenderar Sverige redan betydligt mer av BNP på skolan än de länder vars elever presterar bättre. Det är inte pengar som skolan saknar, utan disciplin och respekt för kunskap. Att kasta ännu mer skattepengar på skolan kommer inte att ändra ett dugg.
För det andra konsumerar amerikanska folket betydligt större andel mjuka tjänster än det svenska folket. S-regeringens långtidsutredning 2003/04 konstaterade:
I USA väger välfärdstjänsterna t o m tyngre i den totala konsumtionen än i Sverige. Det framgår av tabell 4.3, där hälso- och sjukvård, utbildning och övriga offentliga tjänster tillsammans svarar för 64 procent av all konsumtion exklusive fritid, samt av tabell 1.1 som visar 36 procent offentliga tjänster av den totala konsumtionen i Sverige. På de inkomstnivåer som man har i USA och som ligger en bra bit över inkomsten per capita i Sverige efterfrågas således mer av det som i Sverige produceras i den offentliga sektorn.
Amerikaner som behåller större del av sin lön ser till att — frivilligt — satsa på pensionssparande, ungas utbildning i bra skolor och trygghetsförsäkringar. I Sverige anses det att mjuka välfärdstjänster ska vara “gratis” eftersom staten styr och ställer med skola, vård och omsorg. Men politikerna prioriterar inte välfärdstjänster, utan lägger skattepengar på inte minst transfereringar till dem som inte arbetar. (Stefan Löfven lovar ju återställa denna tradition om att prioritera dem som inte arbetar, på bekostnad av dem som arbetar.)
Det finns alltså ett tryck hos medel-Svensson om att med högre välstånd ta del av bättre välfärdstjänster. Det är detta partierna tolkar som vilja att höja skatten. Väljarna tror nämligen att högre skatter ger bättre välfärd. Men offentligt drivna verksamheter är inte effektiva. Alla måste ha samma nivå på tryggheten, även om människor befinner sig i väldigt olika situationer. Amerikanen kan satsa på de mjuka tjänster man prioriterar och välja bort de man inte behöver. Så kan inte svenskar göra om man överlåter besluten åt politiken. Då får man minsann betala fullt pris för alla tjänster, även de man aldrig kommer att behöva. Då blir naturligtvis servicen för de tjänster man prioriterar lägre än de man önskar sig.
Hur i hela världen kan vi vara så korkade att vi tror att mer pengar till politikerna kommer att ge bättre välfärd?
Se mer: Skattehöjningar ger inga nya pengar (kapitel jag skrev 2004)