Åker i kväll till Göteborg för att vara med i SVT-Debatt om den ingusjiska familjen som Uppdrag Granskning berättade om igår.
Fallet visar att svensk migrationspolitik faller samman och undergräver respekten för rättsstaten samtidigt som myndigheterna sätts på pottan och blir oförmögna att utföra sitt uppdrag. Resultatet blir en inhuman behandling av en mamma och hennes fyra pojkar.
Felet är politikernas. De säger att vi ska ha en reglerad invandring. Men migrationsverket och migrationsdomstolen får inte de resurser som krävs för att följa de lagar politikerna stiftat. Man inför dessutom en mängd regler som undergräver lagstiftningen. Politikerna agerar krypskyttar mot den egna statsförvaltningen. Svensk politik blir rena dårhuset.
Varför ljuger politikerna om att de vill ha fri invandring? Hela asylprocessen blir ju en charad om avvisningsbeslut inte verkställs. Om man inte behöver följa utslag i migrationsdomstolen, varför ska man följa domstolsbeslut i andra ärenden?
Förklaringen är att politikerna inte vågar stå för det man tycker, och istället låter myndigheterna ta smällarna.
Men varför vågar man inte säga att man vill ha fri invandring? Skälet är att fri invandring inte är förenligt med den svenska välfärdsstaten.
Ett civilisation fungerar bara om det finns ett samhällskontrakt mellan medborgarna och staten. En balans måste råda mellan skyldigheter och rättigheter. Det lade filosoferna John Locke och Thomas Hobbes fast redan på 1600-talet. Utan ett samhällskontrakt råder anarki och den starkes rätt. Vi ser deras tes dagligen bli bekräftad i flera länder, inte minst i Afrika.
Ju större välfärdsstat man vill ha, desto högre murar måste man skapa runt landet. Annars kommer de som inte uppfyllt skyldigheterna att vilja ta sig in och få del av de enorma rättigheterna. Å andra sidan betyder fri invandring att rättigheterna måste vara begränsade eftersom man inte kan utkräva lika omfattande skyldigheter när många varit i landet under kort tid.
Fri invandring kräver alltså en övergång till meritokratiska försäkringslösningar, där var och en betalar premier för sin välfärdstrygghet. Ingen får ligga den andre till last. Om man inte skulle göra detta utan försöka bibehålla en stor stat, kommer fri invandring att leda till fruktansvärda motsättningar mellan de som varit i landet länge och betalt världens högsta skatter, och dem som nyss kommit och kräver skattefinansierade rättigheter utan att ha betalt någonting för dem. Då sätts samhällskontraktet ur spel.
Min uppfattning är att en så omfattande välfärdsstat som den svenska inte fungerar i globaliseringens tidevarv. Men den bör minskas i ordnade och trygga former. Inte genom politiska lögner, ökat kaos och stegrande motsättningar, just det som ingusjiska fallet visar.